Kvällens (första) film: Prime Time (Liza Marklund)

Kvällens (första) film blir "Prime Time". Filmen är baserad på en kriminalroman skriven av Liza Marklund.

Jag hoppas på kittlande spänning!

Inatt åker vi hem! Massor att göra inför studiestarten!

Om allt går enligt planen påbörjar vi resan hemåt inatt!

Jag längtar så efter vårt hem, efter att få vara ifred. Bara jag, min man och våra älskade barn.

Jag är fortfarande inskriven på den psykiatriska avdelningen så jag måste dit på ett utskrivningsamtal med en läkare.

Universitetet börjar sedan om tre veckor. Har massor av papper, ansökningar och formaliteter som ska in rörande det.

Bland annat ska jag skicka in en ansökan om särskilt stöd på grund av mina koncentrationssvårigheter.

Csn, försäkringkassan och min arbetsgivare ska också ha papper.

En sak i taget.
I första hand ska det bara bli så skönt att komma hem!

Kickstart! (Vikt, motion, nikotin)

Imorgon påbörjar vi resan hemåt!

På måndag ska jag ta tag i mig själv på allvar.

Jag tänkte köra all-in med:

• Strikt LCHF och periodisk fasta 16:8 (äta åtta timma per dygn och fasta 16 timmar)
• Sluta med nikotin
• Komma igång med träningen (har en maskin hemma)
• Ta mig iväg till frisören mm

Jag känner mig peppad! 

Jag längtar hem!

Nu börjar jag bli riktigt less på att vara här.

Jag glömmer bort hur fint och bra ordnat vi har det hemma. Det är nyttigt att komma bort och få lite perspektiv på tillvaron!

Saknar de små sakerna vi har hemma som all belysning (här är ganska mörkt), många kuddar i sängen, alla kläder osv.

Borta bra men hemma bäst!

Telefonfobi; rädsla för att svara i telefonen.

Jag minns inte om jag har berättat om min rädsla för att svara i telefonen?

Det är påväg åt helt fel håll. Blir bara värre och värre.

Oftast svarar jag bara om min man eller min mamma ringer. Ibland när en av mina vänner ringer också.

Det svåraste är min mans vänner och bekanta. Eller allra svårast egentligen min släkt och mina bekanta...

Jag får panik.

Vet egentligen intecadjag är så vansinnigt rädd för.
Att min nervositet ska höras?
Att jag rodnar syns ju inte genom telefonledningen.

Detta är något jag måste ta itu med!

Jag har säkert tio missade samtal bara den senaste veckan som jag inte har någon aning om vem som ringt (skyddat nummer mm).

Gästerna har kommit. Hjälp!

Gästerna har kommit och jag har smugit in i sovrummet.

Jag blir så snurrig av allt prat, alla frågor. Orkar inte!

Och detta trots att de är snälla, trevliga och intressanta.

Jag har vara en tanke i huvuder: Jag vill hem!!!

Tackar Gud för Xanor iallafall.

Shopping och promenad inne i stan idag.

Var inne i stan och shoppade och promenerade idag.

Alldeles, alldeles ensam.

Så skönt!

Oro inför besök imorgon.

Imorgon ska några släktingar till min man komma och hälsa på.

De är snälla och jag tycker om dom men det känns (som vanligt) lika jobbigt ändå...

Vi kommer att bli totalt tio personer här i huset.

Andas, andas, andas!

Godnatt!

Dagen har varit ångestfylld men på alla andra sätt jättebra!

I efterhand ser jag att jag nog borde ha tagit en Xanor till hjälp. För att få njuta av allt bra som faktiskt finns just nu.

Ångesten är fienden!

Godnatt!

Social fobi; hur det känns.

Ofta är det rädslan för att rodna som kommer först. Det utlöses ofta av en följdfråga eller en situation där jag känner mig trängd.

Sedan börjar hjärtat slå. Det dunkar i huvudet och värmer i kroppen.

Jag är övertygad om att andra ser. Att de hör mina fysiska reaktioner.

Jag får svårt att andas. Som att kroppen behöver extra syre. Djupa andetag.

Jag känner mig instängd i mig själv. Kan inte fokusera, inte tänka.

Allt blir en ond spiral där det första triggar det andra som triggar det tredje...
Om och om igen.

Jag är livrädd.
Skräckslagen.
Vill bara fly.

Måste fly!

Ångest eller något fysiskt?

Har så svårt att andas.
Känner mig tung och trött.
Ögonen värker.

Är det ångest eller någon förkylning tro?

Behöver vila i vilket fall, så egentligen kan det kanske kvitta.

Hoppas, hoppas att jag får vakna upp med en bättre känsla imorgon!

Jag trivs inte i min kropp!

Det känns som att jag håller på att jäsa över.

Kroppen är mjuk, hängig och har inte alls de former jag vill.

Jag vet inte vad jag väger nu. Äter onyttigt varje dag och vågar inte ta reda på hur mycket jag har gått upp...

När vi kommer hem blir det skärpning! Jag vill inte känna såhär inför mig själv!

Jag vill känna mig nätt, smidig och uthållig.

Godmorgon!

Min man lät mig sova ut idag. Jag vaknade inte förrän efter lunch.

Jag vill ha fasta rutiner och en tydlig planering. Just nu är allt bara huller om buller och hit och dit.

Vet inte ens vad vi ska göra idag trots att klockan är efter två.

Sociala situationer hela dagarna...

Människor överallt, hela tiden.

Självklart är det så, eftersom vi bor med en familj.

Det är så skönt att jag har barnen att "gömma mig bakom". De kan jag alltid vända mig till, gå iväg med och fokus är ofta på dom.

Ser det som ett tillfälle att öva även om det är jobbigt.

Ska jag klara studierna i höst måste jag ju fixa sociala situationer!

Men samtidigt drömmer jag om ett hus mitt i skogen. Inga grannar, ingen som kommer förbi.
Bara jag och min älskade familj.

Känner mig hängig.

Känns typiskt nog som att jag är påväg att bli sjuk. Vi som ska sola och bada. Hoppas att det fett med sig till imorgon!

Beskriv känslan (DBT)

Vaknar upp och känner mig orolig och frustrerad.

Känner mig obekväm i min fysiska kropp. Fångad och instängd.

En tyngd i bröstkorgen gör det svårt att andas.

Trötta ögon, spända ansiktsmuskler.

Samtidigt är jag förväntansfull. Vill inte vara någon annanstans. Vill vara just här, just nu. Med min familj och familjen vi är på besök hos.

Splittrad?

Alla känslor på en och samma gång.