Erytrofobi - från början.

Jag tror att rädslan för att rodna började någon gång mellan högstadiet och gymnasiet. Eller kanske när jag var 16-17 år.

Jag ville att folk skulle se upp till mig. Jag ville vara tuff och stark och självsäker. Men det var jag absolut inte. Det räckte med att skrapa lite på den hårda ytan för att man skulle se vilken rädd liten flicka jag var inuti.

Jag kämpade och kämpade för att dölja all min sårbarhet. Rodnandet blev tillslut det som på det tydligaste sättet lyste igenom. Därför blev det också att rodna det jag var mest rädd för. Alla de andra jobbiga känslorna kunde jag gömma inom mig.

Jag tror att det var så det började? Sedan har det i perioder eskalerat med själva rodnandet.

Just nu är det egentligen inte så ofta som jag rodnar sådär påtagligt mycket. Men rädslan för att jag ska göra det är precis lika stark ändå...
Jag vet att jag kan fastna i en ond spiral av rodnande just genom min extrema rädsla för det.

Ju mer jag tänker att jag inte ska rodna, desto mer gör jag precis det.

Fick tipset av en psykolog att tänka att nu ska jag rodna så mycket som det bara går... Men det hjälpte inte.
Kanske skulle jag prova det igen?

 KBT:
"Vad är det värsta som kan hända om jag rodnar?"
-Att folk ser, tycker att jag är konstig och tar avstånd från mig.
"Vad händer då?"
-Jag blir ensam och utanför.

"Men vad händer när jag låter rädslan styra då?"
-Då blir jag också ensam och utanför.
"Då kan jag väl lika gärna försöka? Se om de accepterar mig trots att jag rodnar".