En veckas permission och effekt av Litium.

En veckas permission med start imorse. Nu ska vi resa bort och sedan när jag kommer hem blir jag förhoppningsvis utskriven.

Jag känner mig ångestfylld och orolig men samtidigt stark och positiv!

Jag tror att medicinerna (Främst Litium) har haft en mycket positiv effekt på mitt mående. Nu hoppas jag bara att det håller i sig!

Hemma med tidsbrist!

Hej!

Jag har varit hemma mycket och har därför inte haft tid att skriva lika mycket som förut.

Det går i ett med man och barn. Städa, äta, fixa, natta, sova.
Om och om och om igen.

Nu ska vi snart resa bort på semester och då kommer det förhoppningsvis att leda till lite mer egentid.

Äntligen tillbaka på avdelningen!

"Äntligen!", är allt jag känner just nu.

Äntligen tillbaka på avdelningen!

Äntligen lite lugn och ro.
Äntligen lite ordning och reda
Äntligen lite egentid!

Jag älskar mina fina barn över allt annat men jag orkar inte med allt kaos just nu. Det är inte ett val, det handlar inte om att jag inte vill.

Jag fixar det helt enkelt inte.

Beskrivning av dagens känsla.

Jag kunde inte somna igår. 

Har en "klump" i bröstkorgen som inte vill ge med sig. Det är nästan så att det gör fysiskt ont. 

Jag känner mig så trött och tung i både kropp och själ.

Jag är glad över att vara hemma men har börjat tvivla på att jag klarar av det.

Äntligen sover barnen!

Det har varit fullt upp precis hela dagen här.

Prat, gnat... "Varför?", "Titta, mamma!", mat, städning, ordna...

De är underbara mina barn! Men jag är så trött, så trött!

Det är omöjligt att hålla planeringen med barn!

Jag försöker ha fasta rutiner och göra en dagsplanering som jag håller.

Dels som en grund för att minska min bipolära sjukdom (minska svängningarna) och dels för att slippa "gå in i väggen" med kraftigt ångestpåslag när jag inte får ihop tankarna i huvudet.

Jag planerar varje morgon och inför varje större sak under dagen.

Problemet är att barnen (och även mannen för den delen) medför oväntade göromål, omplanering och snabba beslut hela tiden.

Jag menar inte att de är unika, de är nog som de flesta barn och män...

Problemet är att jag inte kan hantera alla dessa kaosartade situationer.

Jag måste, och jag försöker, men det tar tvärstopp gång på gång.

Film och sedan sova.

Kan knappt hålla ögonen öppna. Nu blir det film (som jag gissningsvis kommer att somna framför...). Sedan sängen!

Det känns bra att vara hemma men jag känner att jag inte har den energi jag skulle önska, tyvärr.

Godnatt!

Lyckad familjeutflykt idag!

Jag, mannen och mina barn har varit på en utflykt idag.

Trots ångest och trötthet så gick det jättebra idag!

Börjar bli van vid att vi alltid springer på bekanta. Visst är det jobbigt och ångestframkallande men jag överlever det. För varje gång blir det faktiskt lite lättare.

Vi har precis kommit hem och jag har lagt mig i sängen. Känns som att jagskulle kunna somna redan nu...

Yaz p-piller (preventivmedel) vid PMS och bipolär sjukdom.

Jag har blivit ordinerad Yaz p-piller av läkarna inom den psykiatriska slutenvården.

Jag har haft relativt svår PMS (premenstruellt syndrom) sedan tonåren.

Yaz ska, om jag förstått det rätt, vara det enda p-pillret i Sverige som har en kliniskt bevisad effekt mot PMS.

Läkarna tycker att det är bra att minska de månatliga svängningarna med tanke på min Bipolära sjukdom.

Yaz är ett så kallat "kombinations p-piller"vilket betyder att det innehåller två hormoner. Till skillnad från "minipiller" (som innehåller ett hormon) så förhindrar kombinations p-piller även ägglossning.

Jag blir mörkrädd när jag Googlar "Yaz" och läser om det på Fass.se

Blodpropp.
Bröstcancer.
Och så vidare...

Jag måste väl välja att lita på läkarna?

Hjärtklappning, ångest och kraftiga svängningar är inte heller hälsosamt...

Men jag tvekar ännu.

Problem med Blogger eller internet?

Det har varit svårt att posta inlägg sedan igår. Sidan "hänger sig" och buffrar orimligt länge.

Jag vet inte om det är Blogger eller mitt internet som krånglar?

Här på sjukhuset gör jag alla inlägg via mobiltelefonen så det är svårt att veta vad som är vad. Täckningen är lite svajig.

Om ni inte hör något från mig kan det bero på detta!

Godmorgon!

Idag är det ännu en varm dag med klarblå himmel och strålande solsken.

Jag har en läkartid (igen!) kl 10.

Sedan är det tänkt att jag ska åka hem på 24 timmars permission igen.

Just nu känns det som att det är alldeles för mycket på agendan. Planer, tider att passa, borden och måsten...

Dagen får bli som den blir.

En sak i taget.
Medvetet och närvarande.

Godmorgon!

Haft en lugn kväll hemma. Godnatt!

Haft en riktigt lugn kväll med familjen. Vi har tittat på TV och pratat.

Det känns både bra och dåligt att vara hemma över natten. Saknar lugnet och tryggheten på avdelningen.

Men det känns jätteskönt att kunna göra vad jag vill, precis när jag vill.

Godnatt och sov så gott!

Läkarsamtal om Litium, Cymbalta och Levaxin.

Läkaren jag träffade idag sa att jag verkar ligga på rätt dos av Litium och Cymbalta. Om jag minns rätt var litiumkoncentrationen vid senaste blodprovet 0,7 vilket anses bra.

Den medicin som eventuellt ska korrigeras upp är Levaxinet (mot Hypotyreos) men det får jag veta först på torsdag. Det är Endokrinoligen som ska ta det beslutet.

Jag känner mig mycket bättre och hoppas att det är tackvare medicinerna så att jag får behålla det här måendet!

Summering av dagen!

Idag har det varit fullt upp från morgon till kväll!

Började dagen med en neurologisk undersökning som jag eventuellt kommer att berätta mer om när jag får veta om/vad den visade.

Sedan hade jag en tid hos läkaren. Det blev ett bra samtal med fokus på planering och mediciner.

På förmiddagen hämtade min man hem mig för långpermission. Jag har varit hemma sedan i förmiddags och ska inte tillbaka till sjukhuset förrän imorgon kväll.

Vi har fått massor gjort idag och även hunnit med att tillbringa tid ute i det fina vädret. Det känns bra att vara hemma!

Jag tror faktiskt att jag ÄNTLIGEN är på bättringsvägen!

Erytrofobin eskalerar. Social ångest in absurdum. KBT.

Satt hela måltiden och bad till Gudarna att ingen skulle ställa någon fråga. Jag visste att jag skulle börja rodna och darra om det hände...

Träffade på en gammal bekant och försökte smita. Men det gick inte. Hoppas, hoppas att hon inte tog illa vid sig av att jag var så kort mot henne!

Det känns som att jag snart exploderar! Är instängd i mig själv och det är påväg att rinna över hela tiden!

Kognitiv beteendeterapi (KBT):

Vad är det värsta som kan hända?
Vad har jag för automatiska tankar?
Är min uppfattning av världen korrekt?

"Blablablablabla" känner jag inför terapin just nu. Det värsta som kan hända är att jag rodnar, svimmar och kissar på mig. Och Nej, det skulle jag inte överleva.

Imorgon ska jag försöka anamma en positivare inställning och ge KBT en chans.
Såhär kan jag inte ha det!

Helt ok permission idag!

Har varit på permission idag igen.

Började dagen med en spontantripp till stan för lite shopping. Köpte lite för mycket men känner mig ganska nöjd ändå.

Sedan åkte jag hem till man och barn. Fortsatte slänga och skänka. Det går sakta men säkert åt rätt håll med bohaget.

Sist men inte minst så åkte vi på en liten familjeutflykt. Det blev väldigt lyckat!

Nu är jag tillbaka på avdelningen; trött men nöjd.

Social ångest och nervositet!

Jag känner mig så granskad, värderad och ifrågasatt. Som att människor bara väntar på att min fasad ska rasa.

Jag önskar ett lugn, en trygghet.

Det skulle vara så skönt att slippa vara så rädd.

Mitt BMI idag 22/7. Lägre än förväntat.

BMI: 22,8

Min viktkurva pekade lite nedåt igen idag. Ca -1kg. 

Men jag har vägt mig olika tider på dygnet och på olika vågar. Tror tyvärr att trenden pekar åt fel håll trots dagens positiva resultat.

Jag ska försöka sluta med bröd, fil och flingor samt socker i allmänhet. 

Vill ner 5kg i vikt!

En vanlig kväll på psyket.

Det är verkligen inga märkvärdiga saker som händer här på avdelningen.

Patienterna (inklusive jag själv) lunkar runt mellan TV-rummet, sängen och matsalen. Äter, vilar, småpratar och tittar på TV.

Sjuksköterskorna delar ut mediciner till höger och vänster. Undersköterskorna samtalar, ordnar och organiserar.

Jag delade först rum med två medpatienter. Men nu har jag fått ett eget rum.

Jag har sedan inläggningen tillbringat väldigt mycket tid i den här sjukhussängen. Ligger oftast med mobilen och läser, skriver eller streamar.

Det här stället är som en oas skild från omvärlden.

Här står tiden stilla. På gott och ont.

Gått upp i vikt, igen.

Fortsätter uppåt i vikt. Det är inte så konstigt då jag ätit alldeles för mycket.

Tror att det var Litium som hade ökad aptit som biverkning? Något måste det vara för jag känner mig så vansinnigt hungrig hela tiden.

Ska försöka tänka mer på vad jag stoppar i mig.

Haft en produktiv dag! Utrensning i fokus.

Har varit hemma hela åtta timmar idag!

Påbörjat utrensningen jag skrev om i det tidigare inlägget. Redan hunnit slänga och skänka mängder av saker och det känns jättebra!

Nu hoppas jag att jag kan fortsätta i samma anda kommande dagar. Utan att det går ut över umgänget med barnen.

Lagom är bäst.

Bort med prylar. Hitta den rätta känslan. Feng shui?

Vi bor relativt trångt och har enligt mitt tycke alldeles för mycket saker.

Jag vill rensa, tömma och få luft i hemmet.

Jag mår psykiskt dåligt av alla överfulla skåp och alla garderober packade med kläder. Alla filmer, CD-skivor och jag-vet-inte-vad som står och samlar damm i bokhyllorna.

Jag vill ha öppna ytor, luft och frihet!

Jag skulle vilja skänka bort halva bohaget.

• Medvetet satsa på halvfulla byrålådor. 
• Kunna lägga in nya kläder på en tom och ren garderobshylla. 
• Få plats med maten som inhandlas utan att behöva omstrukturera och flytta om i kylskåpet.
• Ha fri golvyta och slippa snubbla på saker överallt.

Det handlar om en känsla av lugn och frid. Att ställa möblerna och sakerna där det känns rätt. Att få en behaglig upplevelse när jag vistas i mitt hem.

Harmoni och balans. Trygghet och frihet.
Feng Shui?

Godmorgon!

Hur mår ni idag?

Här är det samma lika.
Trött.
Inre stress.
Rastlös.
Ångestfylld.

Men! Känner mig samtidigt motiverad att ta mig hem och städa undan lite mer.

En sak i taget.
Döm inte.
Acceptera.
Tillräckligt bra.
Bara göra, inte tänka.

Att leva med en sån som jag.

Jag och min man har varit tillsammans ganska många år. Han kände till mina begränsningar när vi träffades.

Nu när vi är fyra i familjen har vi svårt att få vardagen att gå ihop (både nu när jag är på sjukhuset och annars, hemma).

Vi bråkar om allt det där vanliga.
Städning.
Tvätt.
Barnen.
Hemmet.

Jag tycker att det är otroligt jobbigt att komma hem till ett stökigt virrvarr av leksaker, smutstvätt och disk.
Han menar att han inte orkar mer än att ta hand om barnen.

Jag blir så arg, frustrerad och irriterad!

Jag då?! Var ska jag vara?! Har jag inte rätt till att kunna vistas i mitt eget hem?

Nu känner jag mig som en städerska som kommer hem och röjer på mina permissioner från sjukhuset.

Jag vill så innerligt gärna att vår relation ska fungera! Men jag tänker ofta att "en sån som jag" mår bäst av att leva ensam.
Kontroll.
Struktur.
Rutiner.
Ordning och reda.

Vår relation knakar ordentligt i fogarna just nu.

Hemma och försöker få något gjort.

Är hemma några timmar idag. Känns ganska ok trots min dåliga dagsform.

Ligger på soffan och samlar mig så att jag förhoppningsvis ska kunna få något gjort. Det är så mycket som behöver städas, plockas och organiseras härhemma att jag inte vet vart jag ska börja...

Egentligen spelar det nog ingen roll var jag börjar, bara att jag börjar.

Inte tänka, bara göra.
Steg för steg.
Medvetet och närvarande.

Irriterad, arg och frustrerad. Hormonellt?

Jag känner mig så arg idag! Den krypande, förvirrade känslan har fastnat i kroppen.

Ilska.
Irritation.
Frustration.

Jag hoppades att det var PMS (premestruellt syndrom) men det är helt fel tid i månaden för det. Det hade varit så skönt om det funnits en sådan förklaring.

Något medicinskt, hormonellt istället för detta odefinierbara myller inom mig.

Vill bara skrika, gråta... Ja, till och med slåss!
Fy!

Film och sedan Godnatt!

Ny ska jag se en film och sedan sova.

Godnatt!

Beskrivning av känslan just nu.

Jag vaknar upp med en klump i magen och bröstkorgen.

Kroppen känns tung.
Ögonen är ömma och synen oskarp.

Ångesten, olusten och rastlösheten gnager i kroppen.

Pulsen är snabb.
Musklerna är spända och kroppen skakig.

Är trött, så trött!
Men samtidigt stressad och uppvarvad.

Splittrad.

Jag har svårt att koncentrera mig. Alla tankar och känslor kastar sig över mig och jag ligger här försvarslös.

Jag kan inte sålla, inte koncentrera mig, inte komma fram till några visshetsbeslut (wise mind).


Andas.
En sak i taget.
Här och nu.
Medveten närvaro.

Wise mind, Visshet. Beslutsfattande (DBT) Del 2

En handling kan vara styrd av förnuft, känsla eller visshet. 

Vissheten är det fält där cirklarna överlappar varandra. Det är en kombination av det känslomässiga och det förnuftsmässiga handlandet. 

Vissa beslut behöver mer av känslan och andra behöver mer av förnuftet.

Vissheten kan sägas vara magkänslan eller en intuitiv känsla (ej att förväxla med en impuls). Det är den vi ska eftersträva. Ett medvetet beslut som tar hänsyn till känslor och konsekvenser utan att vara överarbetat.

Själv är jag en logisk och rationell person på planeringsstadiet. När det sedan är dags blir besluten ofta känslomässiga och impulsiva utan hänsyn till planeringen. Bara att veta detta har hjälpt mig mycket.

Bilden nedan är för er som inte läser svenska. Jag har lånat den från denna sida.

Wise mind, Visshet. Beslutsfattande (DBT) Del 1

I den Dialektiska beteendeterapin pratade vi om hur det ser ut när vi fattar beslut. Besluten kan vara förnuftsmässiga, känslomässiga eller en blandning av dessa. 

Den rosa cirkeln är förnuftetnuftsmässiga beslut; ett rationellt och logiskt handlande.

Den gröna cirkeln är  känslomässiga beslut; ett impulsivt handlande där vi inte tar hänsyn till konsekvenserna.

Fattar vi beslut med enbart känslan eller förnuftet får det ofta negativa konsekvenser. 

Exempel på ett alltför känslomässigt handlande: 

• Vi gör av med mer pengar än vad vi har (Vi köper något som vi vill ha som vi egentligen inte har råd med).
• Vi utsätter oss för risker.
• Vi gör andra illa (Agerar i vredesmod).

Exempel på ett alltför förnuftsmässigt handlande:

• Vi köper ett hus vi inte trivs i (Huset kanske är rätt utifrån en ekonomisk synvinkel men inte ett hus som gör oss lyckliga).
• Vi fokuserar på praktiska göromål och glömmer bort att leva.

Hur ska man göra då?

Fastnat i att rodna! Erytrofobi?

Jag skäms så enormt över mitt rodnande! Det är så intensivt och har naglat sig fast.

Jag hatar känslan av värme i ansiktet, svettningar och darrande läppar. Jag blir som instängd i mig själv och kan inte tänka, höra eller prata.

I panik börjar jag babbla, byta ämne, byta person att prata med och allt blir bara så fel!

"Rädsla för att rodna", visst.
Men problemet är ju att jag gör det; att jag rodnar. Men det hänger väl ihop såklart.

Jag känner mig så dum och bortgjord nu att jag bara vill sjunka genom marken.

"Det är inte hela världen", försöker jag säga till mig själv. "Folk kommer inte att vända dig ryggen". "Det är okej".

Påväg hem!

Jag ska åka hem över dagen.
Sitter ute och väntar på att min man ska komma och hämta mig.

Känns ångestfyllt och jobbigt.
Men jag tror att jag klarar det ändå.

Dagsplanering. Ett virrvarr inom mig.

Det är så mycket både och, å ena sidan å andra sidan, varken eller...

Jag känner allting samtidigt och har svårt att hitta åt magkänslan. (Jag ska skriva ett separat inlägg om vad man menar med magkänsla; Wise Mind inom den Dialektiska beteendeterapin).

Ska jag vila eller motionera?
Vara hemma eller här på avdelningen?
Aktivera mig eller slappna av?

Allt är ett enda virrvarr inom mig.

Jag kan inte tänka!

Fokus på de basala rutinerna.

Igår mådde jag riktigt, riktigt dåligt.

Jag försöker fokusera på det mest grundläggande.

Sova.

Äta.

Dags-/solljus.

Röra på mig.

Försöker hålla fast vid de basala rutinerna.

Kliva upp ur sängen.

Borsta tänderna.

Borsta håret.

Duscha och tvätta håret varannan dag.

Tvätta mig.

Klä på mig.

Äta frukost, lunch och middag.

Det känns som ett heltidsjobb bara det. Men jag vet att det är viktigt för mig med rutinerna. 

Rutinerna får mig inte att må bra men avsaknaden av rutiner får mig att må sämre.

Att bli utskriven och vara hemma känns så otroligt långt borta. Det känns så tingt att vara inlagd på psyket mitt i sommaren. 

Det känns som ett misslyckande. 

(Jag vet att jag inte ska tänka så. Men det är så jag känner).

Godmorgon!

Inatt har jag sovit gott! Är trött ändå men känner att jag har lite mer grundtrygghet i kroppen.

Hoppas att det är kvälls- och nattmedicinerna som äntligen blivit rätt. Så att jag får fortsätta ha en bra sömn.

Godmorgon!

Hej!

Det har varken funnits tid eller kraft till skrivande idag.

Jag återkommer lite senare.

Måste sluta äta!

Jag har ätit väldigt mycket den senaste tiden. Här på sjukhuset serveras frukost, lunch, fika, middag, kvällsfika. Portionerna är stora att jag överäter vid i princip varje mål.

Jag har tagit 7-10 kakor till kaffet. Äter lika mycket till kvällsfikat som till middagen. Frukosten är vad jag brukar äta till lunch. Och så vidare...

Jag motionerar inte alls. Rör mig knappt överhuvudtaget. Jag ligger mest i sängen.

Jag vill inte gå upp mer i vikt!

Jag vet att jag äter för att dämpa ångesten. Men ångesten om sjukhusvistelsen leder till en kraftig viktuppgång kommer inte heller att vara rolig att handskas med.

Jag måste skärpa mig. Jag bara måste det.

Jag bestämmer mig här och nu!
Normalt dagsintag och färre sötsaker från och med imorgon!

Kanske skulle jag till och med kunna ha en fastedag? För att komma in på rätt spår igen.

Mitt första porträtt (skissa, teckna).

Jag skrev tidigare idag att jag ville odla nya intressen och att jag alltid tyckt om att rita, måla och teckna.

Detta är det första porträttet jag tecknat. Tyckte att ögonen var väldigt svåra, särskilt ögonfransarna.

Men det var roligt!

Jag ska försöka lära mig teknikerna kring hur man tecknar ögon och ansiktsdrag. Börja från ruta ett. Så att jag kan teckna någon levande person längre fram (om några år kanske...).

Tror faktiskt att det här kan vara min grej. Ett intresse jag kan hålla på med länge.

Solen skiner in i min sjukhussal.

Solen skiner in i min sjukhussal. Vinklar upp persiennerna och försöker njuta.

Blå himmel, sol och värme.

Varit hemma en stund, kändes tungt.

Var hemma ett par timmar för att träffa barnen och hämta lite rena kläder.

Det kändes bra till en början men sedan smög sig paniken på.

Jag klarar inte all oreda och allt stök hemma. Det tränger sig på och gör mig otroligt stressad. Så nästa gång ska vi ses ute istället, så att jag får mer svängeum och luft.

Ångesten steg och steg...

Mitt äldsta barn gjorde sig till för att få mig att skratta. Men det kändes bara påträngande och jobbigt. Mitt älskade, söta, fina barn kan inte hjälpa mig ur det här.

Jag ska bli den mamma de förtjänar. Det är mitt största och viktigaste mål i livet! Ingenting annat spelar egentligen någon roll.

Familjen framför allt!

Nervös inför framtiden.

Jag känner mig så nervös inför framtiden. Jag har ingen spikad planering utan allt är en enda sörja av borde, skulle kunna, behöver, måste.

Antagningsbeskedet från universitetet har kommit men jag har inte öppnat det än.

Vet inte ens vad jag ska göra den kommande veckan. Hur ska jag då kunna besluta om hela min framtid?

Biter ihop, sväljer och försöker ignorera allt igen.

Att odla intressen; Jag vill lära mig skissa och teckna!

Jag har alltid tyckt om att rita, måla, skissa och teckna. Jag tror att jag har en grundläggande talang men jag har aldrig lärt mig några tekniker.

Jag brukar t ex teckna människor utan ögon eftersom jag inte vet hur man får ögonen att se levande ut.

Jag vill ha intressen, tror att det är viktigt för att må bra. Något som fyller livet med mening, något som är jag.

Jag ska inte ha en dömande inställning såsom duktig, fint, vackert.
Jag vill teckna för att det är roligt!

Nu ska jag försöka lära mig att teckna ögon. Har hittat bra steg-för-steg-guider när jag Googlat.

God morgon, Puh (Ior, A. A. Milne)

God morgon, Puh,
om det nu är en god morgon,
vilket jag betvivlar.

- Ior (A.A. Milne)

Jag har inte träffat barnen idag.

Har inte orkat träffa barnen idag. Har inte ens pratat med dom i telefon.

Delvis beror det på min man. Han har så fullt upp hemma att det mest verkar vara en börda för honom att styra upp en träff.

När jag inte orkar och han inte verkar vilja så tappar jag motivationen att anstränga mig.

Jag saknar barnen jättemycket. Önskar att vi kunde vara tillsammans hela dagarna. Som det är i vanliga familjer.

Mina fina, söta, älskade barn!
De förtjänar jordens bästa mamma!

Jag ska ta mig igenom allt det här och hitta min nya väg. Barnen ska få den mamma de förtjänar.

Tro (Marie Fredriksson)

Tro

Jag vill känna tro

Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro

I en vintervärld, finns det någon tro?

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten

Känna tro igen

Drömmarna vi har känns som bleka höstar

Där har sommaren redan regnat bort

Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar

Svaren är en viskning i en värld långt bort

Tro

Jag vill känna tro

Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro

I en vintervärld, finns det någon tro?

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten

Känna tro igen

Att vilja men inte känna är nog så svårt

Att se men inte höra

Du vände dig bort

Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet

I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan

Tro

Jag vill känna tro

Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro

I en vintervärld, finns det någon tro?

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten

Känna tro igen

Jag står inte ut. Ångesten äter upp mig!

Jag börjar känna mig desperat. Orkar inte må såhär längre!

Ångesten finns där nästan hela tiden.
Sliter, gnager, maler.
Hugger, hackar, biter.
Irrar, snurrar, gör mig galen...

De nya medicinerna verkar inte ha den effekt jag hoppades på. (Än?)

Vad kan jag själv göra?

Borde leva bättre på flera sätt.

Sluta med nikotin.
Dra ner på koffeinet.
Äta mer hälsosamt (mindre sötsaker).
Motionera.
Frisk luft och dagsljus.

Hur ska jag orka ta tag i det där? Är det värt en riktig kraftansträngning?

Något måste jag i alla fall göra. Jag orkar inte ha det såhär längre.
Men jag orkar inte anstränga mig heller.

Vill bara somna in och vakna upp till något bättre.

Mammarollen. Förälder med psykisk ohälsa.

Har många tankar som snurrar runt i huvudet.

Klarar jag egentligen av att vara mamma? Påverkar mitt mående barnens uppväxt på ett negativt sätt? Ger jag mina barn en olycklig barndom?

Jag brukar gå undan när jag får ångest. Men det äldre av mina två barn reagerar direkt ändå. Blir gnällig och vill absolut inte att jag ska gå.

Jag tror att barn förstår mer än vad man tror. De känner av minsta nyans och känsla hos sina föräldrar.

Jag har också hört (och läst) att barn har en tendens att ta på sig skulden för sina föräldrars mående. T ex vid skilsmässor tror de att skilsmässan kunnat förhindras om de gjort på ett annat sätt.

Är föräldern ledsen vill barnet finnas där och trösta.

Jag blir så nervös och osäker.
Vet inte hur jag ska vara.
Hur ska jag bete mig? Ska jag hålla mig undan?

Jag önskar att jag kunde vara den mamman jag vill vara.

Kommer jag någonsin att nå dit?

Medveten närvaro (Mindfulness): Observera och beskriv (Övning)

Jag sitter med den här växten framför mig.

Känner på bladen. De känns styva. Kanterna är lite vassa.

Växten är kall. Jorden torr.

Hur ser den ut?

De yttersta bladen är störst. Bladen blir mindre och mindre mot mitten.

Bladen har olika gröna nyanser. Som oregelbundna ljusare fält i det mörkgröna.

Krukan är brun.

Jag beskriver växten utan att värdera, utan att döma. (Undviker ord som t ex "vacker" och "fin").

Försvinner jag iväg i tankarna noterar jag bara detta och återför sedan lugnt uppmärksamheten till uppgiften.

Jag stänger inte av tankarna utan låter de segla förbi som vågor på havet. Jag koncentrerar mig på växten och allt annat får befinna sig utanför mitt fokus.

Varför?

Jag övar på att vara mentalt närvarande, mindful. Att rikta min uppmärksamhet på ett medvetet sätt.

Den känslan av mental närvaro kan sedan användas i jobbiga situationer, som ångesthantering eller som avslappning och återhämtning.

Mental närvaro är ett förhållningssätt, ett sätt att befinna sig i nuet. Mindfulness.

Jag tyckte att sådana här övningar kändes lite fåniga och meningslösa i början. Men när jag upplevde hur det känns att vara mentalt närvarande förstod jag genast poängen.

Ju mer man tänker... (Nalle Puh)

Ju mer man tänker, 

ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

(Nalle Puh)

Poesi och visor är inte saker man hittar (Nalle Puh)

Poesi och visor är inte saker man hittar, 

utan det är saker som hittar en, 

och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en.

(Nalle Puh)

Godmorgon och min dagsform.

En bild på min inte så vackra utsikt från min sjukhussal.

Idag är det mulet och grått ute. Jag tycker faktiskt att det känns som en lättnad, trots att vädret gör mig nedstämd.

Dåligt väder minskar kraven och stressen att gå ut. Man behöver inte ta tillvara på solen och sommaren. Det är helt okej att bara vara inne.

Godmorgon!

Kan inte sova trots alla mediciner, igen...

Jag är fullproppad med sömnmedicin.

Theralen.
Nitrazepam.
Propavan.
Imovane.

Även Seroquel som jag tar vid 20.00 ska lugna och hjälpa sömnen.

Jag har provat att ligga i mörkret och gjort ingenting.
Legat och gjort avslappningsövningar.
Gjort mindfulness-övningar.
Lyssnat på musik.
Slötittat på film (då brukar jag bli sömning)

Men ingenting fungerar.

Somnade aldrig på dagen idag. Och jag känner mig trött nu.

Frustrerande!

The Drugs Don't Work (The Verve)

All this talk of getting old

It's getting me down my love

Like a cat in a bag, waiting to drown

This time I'm comin' down

And I hope you're thinking of me

As you lay down on your side

Now the drugs don't work

They just make you worse

But I know I'll see your face again

Now the drugs don't work

They just make you worse

But I know I'll see your face again

But I know I'm on a losing streak

'as I passed down by your street

And if you wanna show, then just let me know

And I'll sing in your ear again

Now the drugs don't work

They just make you worse

But I know I'll see your face again

'Cause baby, ooh, if heaven calls, I'm coming, too

Just like you said, you leave my life, I'm better off dead

All this talk of getting old

It's getting me down my love

Like a cat in a bag, waiting to drown

This time I'm comin' down

Now the drugs don't work

They just make you worse

But I know I'll see your face again

'Cause baby, ooh, if heaven calls, I'm coming, too

Just like you said, you leave my life, I'm better off dead

But if you wanna show, just let me know

And I'll sing in your ear again

Now the drugs don't work

They just make you worse

But I know I'll see your face again

Yeah, I know I'll see your face again

Yeah, I know I'll see your face again

Yeah, I know I'll see your face again

Yeah, I know I'll see your face again

I'm never going down, I'm never coming down

No more, no more, no more, no more, no more

I'm never coming down, I'm never going down

No more, no more, no more, no more, no more

(The Verve)

Det kändes bra att träffa barnen!

Barnen kom ju hit en stund på eftermiddagen.

Vi kramades, ritade och pratade.

Det kändes faktiskt riktigt bra trots att jag hade ångest. Jag lyckades befinna mig i nuet och njuta av deras sällskap.

Jag älskar mina barn så obeskrivligt mycket!
Vad vore livet utan dom?

Ångesthantering.

Idag har jag haft riktigt stark ångest. Sådär så att kroppen skakar och tankarna snurrar.

Jag brukar försöka fokusera utan medicin i första hand.

Distrahera mig med TV, film eller något att läsa.
Rita, måla, pyssla.

Idag fungerade inte det så jag fick ta till medicin (så blir det ganska ofta).

Xanor, Theralen och avslappning.

När kroppen blir lite lugnare följer ofta känslorna med. Så fungerar det iallafall för mig.

Barnen påväg hit på besök!

Barnen ska komma på besök. De är här vilken minut som helst.

Jag är både spänd, ångestfylld och nervös.

Men mest av allt längrar jag efter mina älskade små barn!

Tryggheten i aktiva beslut.

Jag försöker fatta aktiva beslut som jag sedan håller fast vid så långt det är möjligt.

Just nu har jag beslutat att lägga mig och vila. Eftersom ångesten är så hög idag kändes det som det bästa alternativet.

Jag låg och vilade redan innan beslutet men att ha bestämt mig ger ett annat lugn och en mer avslappnad känsla.

Jag ligger inte och biter ihop käkarna och tänker att "jag borde". Jag vilar för att jag har bestämt mig för det. Och det är en stor skillnad!

Jag ska försöka att fatta mer aktiva beslut. Inte bara göra på måfå och fastna i meningslösa saker utan hålla mig till det jag bestämt mig för.

Aktiva beslut. Aktiva val. Min nya väg.

Kognitiv beteendeterapi (KBT).

Enligt min erfarenhet kan kognitiv beteendeterapi vara ganska olika saker beroende på terapeut och patientens symptom.

Den KBT-terapi jag gått i har haft ett stort fokus på de automatiska tankarna. Det är de tankarna som ligger till grund för hur vi uppfattar intryck, situationer och oss själva.

Mina automatiska tankar har varit mycket negativa. Jag har utgått från att människor ska tycka att jag är konstig och sämre än andra.

Alla intryck som nått mitt medvetande har färgats av dessa tolkningar.
T ex En blick betyder att jag ser konstig ut.

Kognitiv beteendeterapi kan säkert vara mycket effektiv på exempelvis fobier. Men för mig har det mest slutat i en långdragen analys som befäst mina problem.

Kanske beror det på att jag inte hade en terapeut som passade mig?

Morgonrutinerna är som en bergsbestigning.

Jag försöker hålla fast vid de mest basala rutinerna.

Äta frukost.
Kamma håret.
Borsta tänderna.
Duscha.
Ta på mig kläderna.

Idag känns detta otroligt tungt. Varje liten rörelse, varje förberedande tanke och ansats är som att bestiga Mount Everest.

Jag vet att jag mår bättre efteråt. Att få känna mig fräsch och hyfsat presentabel gör mycket för dagsformen och måendet.

Har kämpat med rutinerna sedan jag vaknade imorse. Nu är det "bara" duschen kvar.

Det känns pinsamt att erkänna att det är såhär det är.

"Det är väl bara att göra?", säger jag till mig själv.

Men det är det inte. Hade det varit så enkelt hade jag gjort det för längesen...

Påminnelse om livet utanför avdelningen.

Här innanför avdelningens väggar står tiden still. Det hade lika gärna kunnat vara höst, vinter, vår. Vi är som i ett vakuum.

Jag tittar på bilder för att påminna mig själv om den verkliga världen.
Sommaren.
Vattnet.
Solen.
Grönskan.
Glädjen.

Den här bilden tog jag i förrgår. Barnen är med på originalbilden men jag väljer att klippa bort dom här i bloggen.

Jag känner mig så stressad över att jag till så stor del går miste om sommaren.

Men jag har faktiskt inget val. Jag gör så gott jag kan!
Jag kämpar och kämpar och kämpar.

Hade jag varit frisk hade jag inte legat här. Då hade jag varit ute och njutit av sommaren.

Hur viktigt är det att vara anonym som bloggare?

Jag har tänkt mycket på anonymiteten de senaste dagarna. Som jag har skrivit tidigare så är jag rädd att orden här i Bloggen når fel ögon...

Det är främst personer från mitt förflutna jag tänkt på. Klasskompisar, barndomsvänner och släktingar.

Jag tänker också på framtida anställningar. Jag vill inte kopplas ihop med min psykisk ohälsa när jag söker ett nytt jobb.

Men i övrigt, varför känns det så viktigt att vara anonym? Hade jag varit lika försiktig om jag haft en somatisk sjukdom som t ex bröstcancer? Jag tror inte det.

Psykisk ohälsa är skamfullt.

Jag vill inte att det ska vara så men jag skäms över att jag har drabbats av det här. Jag vill inte att grannar, släkt och bekanta ska veta att jag ligger på psyket mitt i sommaren...

Vad skulle hända om jag var mer öppen? Vad skulle folk tycka och tänka om mig då?

Undrar Du något? Maila mig.

Har du några önskningar om vad jag ska skriva om här på bloggen?
Har Du några frågor om mig?
Eller vill Du bara säga hej?

Maila mig via denna länk: Pyrets e-mail

Antagningsbesked för höstens studier.

Nu är första urvalet till universitetet färdigt. Man ska logga in på Antagning.se för att se om man blivit antagen, har fått en reservplats eller inte kommit in alls...

Jag är ganska säker på att jag har kommit in på det jag sökt. Men jag får ångest av bara tanken på heltidsstudier så jag har inte loggat in än.

Senaste dagen att tacka Ja eller Nej till platsen är den 31:a juli.

Regnet utanför känns befriande.

Det började precis regna. Nedanför mitt fönster är det ett tak till utbyggnaden på våningen under.

Taket gör att regnet låter som det brukar göra i en stuga eller alldeles under ett innertak. Ett ihärdigt smattrade mot den hårda ytan.

Det känns skönt och befriande med regn just nu.

Jag kan bara vara.
Här och nu.
I lugn och ro.

Och lyssna på sommarregnets melodi.

Bön, tro och Gud.

Jag känner mig förvirrad i min tro på Gud. Mitt hjärta tror medan förnuftet säger nej.

Måste man ha en tro för att kunna be?

Måste man veta vem Gud är för att ha en tro?

Det jag vet är att bönens effekt är kraftfull. Den ger mig en känsla av tillhörighet, tro och ett tillfredsställande lugn.

Jag har bett sedan jag var barn.
Bönen har funnits med så länge jag kan minnas.

(Bilden har jag lånat från Google).

Psykiatriska slutenvården: att vara inlagd på psyket.

Det är ingen behandling och få aktiviteter inom slutenvården där jag bor.

Man sover.
Tittar lite på TV.
Äter lunch.
Vilar eller pratar lite med de andra patienterna.
Äter mellanmål.
Vilar.
Äter middag.
Vilar.
Äter kvällsfika.
Tittar på TV eller väntar på att det ska bli dags att sova för natten.

Sjuksköterskan går runt med sin lilla medicinbricka.

Skötarna pysslar, städar och pratar med patienterna.

Många kritiserar slutenvården för att vara enbart förvaring och ingen vård. Jag har varit en av de som spridit denna kritik.

Men just nu, för mig, i min livssituation, är det här precis vad jag behöver.

Rutiner.
Egentid.
Lugn och ro.
Vila.
Tillåtelse att få göra absolut ingenting, om jag vill.

Jag har stimulansen hemma. Terapin sköter jag på egen hand. Distraktionen har jag via film och att surfa på nätet.

Så för mig är slutenvården lyckad. Jag är glad över atr den är ordnad precis som den är.

Nyvaken till kvällen. (Theralen dagtid).

Sovit en stund. Gick inte att stå emot. Var så vansinnigt trött.

Måste försöka undvika Theralen på dagtid. Det får mig nästan alltid att somna. Tog det tidigare idag och har inte sovit såhär på dagen på länge.

Jag kanske inte har berättat om målet jag har just nu? (På mitt dagbokskort inom Dialektiska beteendeterapin som jag berättat om tidigare. "Målet för veckan")

Målet för denna vecka är i alla fall att hålla fast vid rutinerna och dygnsrytmen.

Sova på natten, vara vaken på dagen.
Äta vid måltiderna, inte äta däremellan.
Ha ljust i rummet på dagen, släckt och mörkt på natten.
Och så vidare.

Nu ska jag äta kvällsfika.

Skriver säkert mer lite senare.

Över 200 inlägg i bloggen!

200!

Jag glömde att uppmärksamma mitt 200:e inlägg så jag gör det nu istället.

200 inlägg på mindre än en månad.
Det är väl ganska bra jobbat?

Skriver så att "pennan glöder". Eller snarare så att fingrarna domnar...

Nu satsar jag på 200 inlägg till inom en månad!

Permission idag, igen.

Här i den psykiatriska slutenvården heter det permission när man är borta över dagen och/eller natten. Jag får inte gå ut ensam utan endast med personal och anhöriga. Men jag får permissioner (tillsammans med anhöriga) hela dagar och även dygn, om jag vill.

Det var tänkt att jag skulle stanna hemma fram till kvällen idag. Men jag kom tillbaka redan efter en timme.

Jag, min man och mina barn var och handlade mat. Alla människor, ljuden, trängseln och intrycken blev lite för mycket. Känner mig helt matt.

Det är som att jag inte kan sortera bort något utan allt tränger sig på och skapar kaos i både kropp och själ.

Men jag är glad över att jag kunde vara ute bland folk en liten stund i alla fall. Ska försöka ha fokus på det istället för att se det som ett misslyckande att jag åkte hem tidigare än planerat.

Jag gör så gott jag kan och det är gott nog.

Nya färger på bloggen, igen.

Har gjort ett försök att få bloggen att kännas lite gladare.

En fläkt av sol, grönska och sommar är tanken.

Eftersom jag inte riktigt har lärt mig hur mall och layout fungerar så provar jag mig fram. Klickar lite på måfå.

Nu tror jag att jag fick till en bakgrundsbild och en grön mall tillslut.

För er som surfar med mobilen tror jag inte att det syns någon skillnad. Jag har inte hittat hur man ändrar mobilversionen, om det ens går?

Att beskriva en känsla (DBT)

Jag tycker att det är svårt att beskriva känslor. Ofta känns allt bara som en stor, tung klump av ångest, frustration, rädsla och sorg.

Just nu tror jag att jag mest är nedstämd och frustrerad. Frustrerad över att jag mår som jag gör och att det inte tycks bli bättre. Nedstämd över att jag inte klarar av att vara med mina barn.

Nedstämdheten känns som ett mättat regnmoln. Kroppen känns tung och tankarna slöa.

Frustrationen är mer rastlös. En vilja att fly, försvinna och bara göra något vad som helst. Men ingenting känns rätt eller bra.

Jag väljer att vila och ta hand om mig själv idag. Försöka finna ett lugn och ett fokus genom att skriva, måla och meditera.

Färdighet: Observera och beskriv (DBT)

Igår på stranden när ångesten började tränga sig på försökte jag observera och beskriva molnen på himlen. (Denna bild är tagen då).

Hur ser molnen ut? Är de tjocka, långa, runda?
Vilken färg är molnen?
Hur ligger de i förhållande till varandra?
Hur skulle det kännas att röra vid ett moln?

Undvik värderande uttryck såsom fina, vackra. Beskriv utan att döma.

Förlorar du uppmärksamheten och glider iväg i tankarna eller distraheras av ljuden runtomkring; för bara medvetet och fokuserat tillbaka uppmärksamheten på molnen.

Det finns inga rätt eller fel. Du kan inte misslyckas.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans (Anna Kåver) (DBT)

Acceptans är som jag berättat tidigare en färdighet inom den Dialektiska beteendeterapin. 

Att acceptera betyder inte att man tycker om eller att man inte vill förändra. Det är en inställning och ett förhållningssätt som hjälper en att stå ut med och hantera jobbiga minnen, känslor och tankar.

Jag tycker att Anna Kåver beskriver det bra i sin bok "Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans".

Såhär beskriver Adlibris.com boken:

"Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att sluta föra krig mot tillvaron och sig själv. Acceptans innebär att välja att se både sin inre och yttre verklighet, utan att fly eller döma den. I denna andra utgåva har boken omsatts med något större textgrad för att öka läsbarheten. Likaså har inledningen omarbetats. Dialektisk beteendeterapi (DBT) är en terapiform som har många inspirationskällor. Förenklat kan metoden sägas vila på kognitiv beteendeterapi och på fyra viktiga begrepp: acceptans, medveten närvaro, medkänsla och bekräftelse. I denna bok tar författaren på ett lättillgängligt sätt upp betydelsen av acceptans. Texten är pedagogisk och lättillgänglig och innehåller rikligt med exempel och övningar. På samma sätt som böckerna Tillsammans om medkänsla och bekräftelse; med Åsa Nilsonne) och Vem är det som bestämmer i ditt liv? om medveten närvaro; (av Åsa Nilsonne) vänder sig Att leva ett liv, inte vinna ett krig till alla som är intresserade av personlig utveckling. Boken kan även användas som resursbok inom utbildningar och av professionellt verksamma inom psykiatrin".

Godmorgon förresten!

Här är ännu en strålande sommardag. Men jag tror faktiskt att jag ska stanna kvar inne på avdelningen ändå.

Det har blivit lite för mycket med långa utevistelser två dagar i rad. Behöver samla mig och återfå fotfästet.

Vila och fokusera.
Sortera tankar, känslor och drömmar.

Hoppas att ni har det bra. Eller så bra ni kan utifrån era förutsättningar.

Godmorgon!

Behöver en ny kategori.

Grubblerier?

Vardagligt?

Dagens?

Jag skulle behöva en ny kategori här på bloggen. En kategori för mer neutrala inlägg och exempelvis gårdagens "Behov av bekräftelse från män". För det platsar väl inte under "Psykisk ohälsa", "Familj" eller något annat?

Får ha dessa inlägg utan etiketter tills jag klurat ut något passande. Tills vidare återfinns de under "Alla inlägg".

Behov av bekräftelse från män.

Vill börja med att säga att jag inte har några som helst planer på att lämna min älskade man. Han har allt jag vill ha och lite till.

Men bekräftelsen från andra män är så viktig för mig.

Jag har fantasier om hur en vårdpersonal blir förälskad i mig. Att han trots att det kan leda till uppsägning söker upp mig via Facebook, lämnar kärleksfulla lappar eller viskar saker till mig när vi är ensamma.

Eller att en patient här på avdelningen kommer med en passionerad kärleksförklaring. Att han är stormförälskad i mig och aldrig någonsin känt något liknande...

Jag har som sagt ingen önskan att träffa någon ny eller göra några övertramp. Jag skulle aldrig besvara en flirt eller invit.

Jag suktar bara efter att bli bekräftad som en attraktiv och intressant person. Att jag är någon som andra vill ha.

Jag vill bli sedd.

Åtrådd.

Beundrad.

Sol, bad och olycka.

Ligger på stranden i ett strålande solsken.

Har badat med mina barn, fikat och försökt befinna mig i nuet.

Men det enda jag känner är nervositet, stress och oro.
Oro och ångest, ångest och ångest.

Känner mig bitter.

Livet är så. *svordom* orättvist.

Nocturne. Sov på min arm. (Evert Taube)

Sov på min arm!
Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm
snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.
Fångas igen.
Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän!
Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm!
Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt
och på din barm
o min kära
täljer dess återglans timmarnas flykt.
Helig den frid
hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid.
Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig.
Sov på min arm.

(Evert Taube)

Ny medicin igen: Cymbalta

Läkaren tycker att jag ska ersätta Venlafaxin med Cymbalta. Detta p g a att Cymbalta ska ha en bättre effekt mot GAD (Generaliserat ångestsyndrom).

Jag ska alltså ta Cymbalta parallellt med Litium och neuroleptika.

Jag har ett mycket stort förtroende för läkarna här i den psykiatriska slutenvården. Men jag blir förvirrad när jag läser om Cymbalta på Fass.se

"Om du lider av något av följande, kanske CYMBALTA inte passar för dig. Tala med din läkare innan du börjar ta detta läkemedel om du:

[...] 

har haft mani

har bipolär sjukdom

[...]"

Hoppas att läkarna  är kompetenta och att Cymbalta passar trots min bipolära sjukdom.

Jag är beredd att prova precis vad som helst för att få må bättre. Men jag vill förstås inte riskera att bli ännu sämre. 

Färdighet: Opposite Action (DBT)

Mycket av den Dialektiska beteendeterapin jag gått i bygger på färdigheter för att kunna hantera ångest, depression, minnen, negativa tankar och känslor.

En av dessa färdigheter är Opposite Action. 

Opposite Action handlar om att gå emot sina tankar, rädslor och känslor. Att göra tvätremot vad känslan säger att man bör göra.

Vill Du vara inne, gå ut.

Vill Du ligga i sängen hela dagen, undvik sängen helt.

Orkar Du inte klä på dig, ta fram dina favoritkläder och gör dig extra fin.

Opposite Action är inte en färdighet som alltid fungerar. Den är en i mängden av färdigheter som kan användas för ett bättre mående.

Ibland kan det vara bättre att vila, tillåta sig själv att inte göra någonting alls eller att distrahera sig med t ex en film.

Listan över färdigheter är personlig. De som är mest användbara för mig är:

• Mental närvaro (Observera, beskriv, delta aktivt, döm inte)
• Meditation
• Motion och dagsljus
• Förbättra stunden (ta ett bad, tänd ett ljus, köp något fint till hemmet)
• Acceptans 
• Distraktion (film, musik, litteratur)
• Motion
• Medicin (ångestdämpande och sömntabletter)
• Opposite Action (som nämnts här ovan)

Imovane, Nitrazepam och Theralen

Sömntabletter och lugnande i kroppen.
Imovane.
Nitrazepam.
Theralen.

Jag orkar knappt reflektera över alla mediciner de stoppar i mig här i slutenvården.

Håller tummarna och hoppas att denna medicinkombination ska hjälpa mig att få en lugn och trygg sömn.

Godnatt och sov så gott!

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Har haft en underbar dag på stranden med familjen idag.
Bad, sol och glädje!

Några Xanor behövdes men jag lyckades i alla fall njuta och befinna mig i nuet största delen av dagen. Det är huvudsaken.

Nu mår jag desto sämre. Insikten om min situation blir så påtaglig när jag vistats ute i den verkliga världen.

Tänk om jag var frisk och kunde göra sånt här varje dag.
Tänk om...

Hetsätning, tröstätning, viktuppgång.

Äter, äter, äter, äter, äter och äter. 

Tuggar och sväljer. 

Tuggar och sväljer...

Jag vill gå ner i vikt! Men ändå kan jag inte sluta äta...

Ätandet lugnar och ger tröst. Ger dagen och livet mål och mening. Medan jag äter känner jag mig lugn, trygg och lycklig. 

Men efteråt är det bara ångest. Ångest, skam och självförakt. Och vikten är förstås påväg åt helt fel håll. (Uppåt).

Jag måste hitta ett annat sätt, en annan väg. Något annat som lugnar min tomma, trasiga själ.

Jag behöver tröst. Min själ behöver tröst!