Barnen kom ju hit en stund på eftermiddagen.
Vi kramades, ritade och pratade.
Det kändes faktiskt riktigt bra trots att jag hade ångest. Jag lyckades befinna mig i nuet och njuta av deras sällskap.
Jag älskar mina barn så obeskrivligt mycket!
Vad vore livet utan dom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar