Att leva med en sån som jag.

Jag och min man har varit tillsammans ganska många år. Han kände till mina begränsningar när vi träffades.

Nu när vi är fyra i familjen har vi svårt att få vardagen att gå ihop (både nu när jag är på sjukhuset och annars, hemma).

Vi bråkar om allt det där vanliga.
Städning.
Tvätt.
Barnen.
Hemmet.

Jag tycker att det är otroligt jobbigt att komma hem till ett stökigt virrvarr av leksaker, smutstvätt och disk.
Han menar att han inte orkar mer än att ta hand om barnen.

Jag blir så arg, frustrerad och irriterad!

Jag då?! Var ska jag vara?! Har jag inte rätt till att kunna vistas i mitt eget hem?

Nu känner jag mig som en städerska som kommer hem och röjer på mina permissioner från sjukhuset.

Jag vill så innerligt gärna att vår relation ska fungera! Men jag tänker ofta att "en sån som jag" mår bäst av att leva ensam.
Kontroll.
Struktur.
Rutiner.
Ordning och reda.

Vår relation knakar ordentligt i fogarna just nu.