Jag har tänkt mycket på anonymiteten de senaste dagarna. Som jag har skrivit tidigare så är jag rädd att orden här i Bloggen når fel ögon...
Det är främst personer från mitt förflutna jag tänkt på. Klasskompisar, barndomsvänner och släktingar.
Jag tänker också på framtida anställningar. Jag vill inte kopplas ihop med min psykisk ohälsa när jag söker ett nytt jobb.
Men i övrigt, varför känns det så viktigt att vara anonym? Hade jag varit lika försiktig om jag haft en somatisk sjukdom som t ex bröstcancer? Jag tror inte det.
Psykisk ohälsa är skamfullt.
Jag vill inte att det ska vara så men jag skäms över att jag har drabbats av det här. Jag vill inte att grannar, släkt och bekanta ska veta att jag ligger på psyket mitt i sommaren...
Vad skulle hända om jag var mer öppen? Vad skulle folk tycka och tänka om mig då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar