Har många tankar som snurrar runt i huvudet.
Klarar jag egentligen av att vara mamma? Påverkar mitt mående barnens uppväxt på ett negativt sätt? Ger jag mina barn en olycklig barndom?
Jag brukar gå undan när jag får ångest. Men det äldre av mina två barn reagerar direkt ändå. Blir gnällig och vill absolut inte att jag ska gå.
Jag tror att barn förstår mer än vad man tror. De känner av minsta nyans och känsla hos sina föräldrar.
Jag har också hört (och läst) att barn har en tendens att ta på sig skulden för sina föräldrars mående. T ex vid skilsmässor tror de att skilsmässan kunnat förhindras om de gjort på ett annat sätt.
Är föräldern ledsen vill barnet finnas där och trösta.
Jag blir så nervös och osäker.
Vet inte hur jag ska vara.
Hur ska jag bete mig? Ska jag hålla mig undan?
Jag önskar att jag kunde vara den mamman jag vill vara.
Kommer jag någonsin att nå dit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar