Gymnasiet.

Hur ska jag berätta för att inte bli igenkänd?
Vem skulle kunna känna igen mig?
Vad skulle det spela för roll?

Gymnasiet var en kaotisk tid i mitt liv. Jag påbörjade nya saker som inte avslutades. Nya utbildningar, vägar, projekt.

Jag vet egentligen inte hur det kunde gå så fel. Jag blev ofta förvånad över andra människors reaktion. Förvånad över att jag ofta var så ensam.

Liten, rädd, sökande. Så svag och skör.

Urkramad på allt hopp, på alla drömmar. Beredd att möta motstånd. Beredd att bli nertryckt och sårad.

Nej, jag är nog inte redo att skriva om det här än. Jag får återkomma till ämnet en annan gång.