Hur mår jag egentligen?

Känslorna är ett enda virrvarr. Tankarna flyger hit och dit, ångesten gnager och tröttheten förlamar.

Skulle helst av allt bara vilja sova.
Sova, sova, sova och vakna upp till något bättre.

Det jobbigaste är nog att det aldrig tycks ta slut. Jag kämpar och kämpar men måendet svänger precis som det vill.
Alltid tillbaka på ruta ett oavsett vad jag gör. "Varför då ens försöka?", säger känslan inom mig.

Jag hoppas att de nya medicinerna ska hjälpa mig. Men just nu känns det inte så. Det känns som att det snarare är påväg åt fel håll.

Trött.
Omotiverad.
Ångestfylld.
Splittrad.
Frustrerad.
Inre stress.
Oro.