Jag blev från början bekant med en tjej som var min raka motsats gällande allt. Jag trivdes inte alls i hennes sällskap och tror inte att hon trivdes så bra i mitt heller. Kontakten ebbade ut och hon började umgås med en annan tjej istället. Jag hängde på som det femte hjulet i deras lilla gäng.
Mina kompisar från tidigare klasser lärde känna många nya människor. De människorna accepterade även mig.
Men i min klass var jag en outsider. Det svarta fåret som ingen ville röra vid. (Det var så det kändes i alla fall).
Jag flydde ofta från skolan. Skolkade för att jag inte klarade av utanförskapet, ångesten och min egen osäkerhet.
Mina vänner behövde inte mig lika mycket som jag behövde dom. Jag var en i mängden bland deras vänner medan de var mina enda. Jag kände mig så ensam. Så otroligt misslyckad och ensam!
Det var där någonstans som den sociala fobin utvecklades på allvar. När vi gick på stan och antingen passerade personer från min grundskola (som inte hälsade) eller stötte ihop med någon av mina vänners nya vänner. Jag ville bli osynlig. Försvinna.
Det var en klump i magen som växte och växte för varje dag.
Det känns jobbigt att tänka tillbaka på. Jag var så ledsen, så ensam och sårbar.
Och jag hatade mig själv så obeskrivligt mycket. Hatade allt som hade med mig själv att göra.
Nu har det gått över tio år.
Jag vill vara fri.
Fri, stark och lycklig.
Kommer såren någonsin att läka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar