Vänskap och meningslöshetskänslor.

Min kompis säger att hon bryr sig. Säger att hon förstår. Men när vi ses vill hon bara prata om meningslösa saker. Ytligt svammel.

Jag orkar inte umgås på ett sådant sätt just nu. Orkar inte hålla fasaden uppe. Låtsas att jag är intresserad av alla floskler.

Jag vill känna gemenskap.
Trygghet.
Närhet.

Något äkta.

Jag vet att jag känner så för att jag mår som jag gör. Men livkväl är det så jag känner. Det är ingenting jag kan ändra på just nu.