Det känns skönt att ni läser det jag skriver.

Jag har inte fattat poängen med en blogg tidigare.
Varför inte skriva i en dagbok istället?
Vad är poängen med att låta främlingar läsa?

Men det känns skönt att nå fram till någon. Att det jag skriver inte bara är sida upp och sidan ner av ord som ingen någonsin kommer att läsa.

Det ger en slags bekräftelse. En motivation att fortsätta. En extra stark vilja att visa Er att jag faktiskt kommer att ta mig igenom det här.
Jag kommer att finna den där nya vägen som jag hela tiden pratar om.
Det kanske tar tid men tillslut når jag fram.

Tack.