Klarar jag verkligen heltidsstudier?

Jag vill vara positiv och tro på mig själv. Det ska vara grunden jag står på. En känsla av hopp och en framåtsträvande inställning.
Men jag vill inte ta mig vatten över huvudet på ett sådant sätt att det får negativa konsekvenser.

Jag ska börja studera om drygt en månad är det tänkt. Från sjukskrivning till heltidsstudier från en dag till en annan.

Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag inte kan bli det jag vill?

Jag känner mig livrädd. Livrädd för all den sociala kontakten, för att prövas på tentor, för att inte ha all tid till återhämtning som jag är van vid.
LIVRÄDD.

Men jag måste ju försöka, eller hur? Jag vet ju inte om jag klarar det innan jag har provat.
Eller är det dumt? Eller tänker jag så för att jag är rädd?

Jag vill så gärna visa alla, inklusive mig själv, att jag klarar saker trots mina begränsningar. Att min sjukdom inte betyder att jag är dum.

Stoltsera med en examen.
Sluta vara en belastning för samhället.
Leva upp till min fulla potential.

Men jag är livrädd för att misslyckas. Vem är jag då?