Meditation. Avslappning. Mantra.

Förut mediterade jag ofta. Aktivt och länge. Lade ner massor av tid på det.

För mig fungerar det bäst att ligga ner och att börja med att gå igenom kroppen bit för bit. Aktivt slappna av med hjälp av djupandning.

Jag börjar med fötterna. Vaderna är ofta svåra så de går jag igenom långsamt.
När hela kroppen är avslappnad väljer jag ett mantra att meditera till.

Man kan göra på två olika sätt. Antingen bara välja ett ord, vilket som helst. Ett ord som upprepas om och om igen. Det gör det lättare att fokusera. Det är mycket enklare än att ha ett tomrum i sitt sinne.

Andra vägen är att säga något som man vill göra till en sanning.
Ett positivt påstående om sig själv till exempel.

Jag tror på meditation. Jag tror att det gör själen gott.
Särskilt för nervösa och spända personer som jag själv.

Dagbokskort (DBT)

I DBT:n (Dialektisk beteendeterapi) så använde vi något som kallades för Dagbokskort.

Dagbokskortet byggs upp utifrån vad det är man vill lära sig att hantera. För mig bestod listan av:
Ångest.
Sömn.
Undvikanden.
(Det andra kommer jag inte ihåg).

Tre gånger om dagen skulle jag skatta sakerna på denna lista. Skattningen var mellan 1-10. Ju högre siffra desto mer problem i den kategorin.

(Det var svårare än vad jag trodde att sätta ord på och försöka förklara det här).

I en annan kolumn skulle jag skriva in vilka färdigheter jag använt mig av under dagen och hur de fungerat.
Exempel på färdigheter: Medveten närvaro (Observera, beskriv, döm inte, delta aktivt), Gör tvärtom mot var känslan säger, Förbättra stunden (gör något fint för dig själv).

Jag inser i efterhand hur omfattande DBT-materialet faktiskt är. Jag tar det som en självklarhet nu, använder det faktiskt ofta utan att jag tänker på det. Jag skriver alltså inte längre, jag gör det tyst inuti mitt huvud.

En viktig sak var veckplaneringen och veckosummeringen. Att ha ett mål med veckan och sträva mot att uppfylla det.

Det är nog mycket jag har glömt ändå. Kommer på nya saker i takt med att jag skriver det här.
Men jag har en stor, tjock pärm med DBT-material.
Kanske skulle jag ta och titta i den?

Jag behöver göra något. Ändra kurs. Hitta den där nya vägen.

Försöker ändra utseendet på bloggen. Men det blir bara fel.

Jag tycker att det är svårt att förstå hur Blogger är uppbyggt. Det blir snett och konstigt om jag har saker i den ordningen som jag vill. Så jag lägger sakerna i en annan ordning för att det ska se bättre ut.

Inte för att det spelar så stor roll egentligen men jag gillar ordning. Ordning och reda. Balans.

Förstår inte kopplingen till Google+ riktigt heller. Vad är det?

Nej, jag är nog inte riktigt nöjd. Hade velat ha det mer överskådligt. Det basala mest lättillgängligt. Det svåra sedan.

Jag vet inte ens hur jag ändrar typsnitt till rubriken. Men nu ger jag upp.
Det är inte roligt längre.

Det får vara som det är. Punkt.

Läst godnattsaga för mina barn.

Det märks att barnen har saknat mig. De klamrar sig fast rent fysiskt.
Tävlar om att få ligga närmast.

Jag kände mig mentalt närvarande ikväll. Medvetet närvarande.
Jag oroade mig inte. Tänkte inte på något annat.
Bara läste.

Det känns som att barnen märker det. De märker direkt om man har uppmärksamheten riktad åt något annat håll. Om man bara läser för att man måste. Inte för att man vill.

Jag ska njuta av tiden när det känns bra. Suga den i mig.
Spara den djupt inne i mitt hjärta.

Alternativ till Theralen?

Jag tar Theralen som ångestlindrare ibland. För att inte gå upp i för hög dos Xanor.
Men Theralenet gör mig så trött så det är inte hållbart att fortsätta.

Den är en jättebra sömnmedicin. Fungerar bättre än Zopiklon ibland.
Men det är samma då, en sådan stor trötthet dagen efter.
Ibland orkar jag inte ens stiga upp.

Jag skulle behöva något annat.
Har redan testat Lergigan och Attarax men de hjälper inte alls.
Seroquel lindrar ångesten men där står jag redan på maxdos.
Bensidiazepiner ska jag inte ta mer än vad jag redan gör.

Men det måste ju finnas något annat?
När det gäller andra sorters mediciner finns det ju alltid många olika sorter.

Den stora tröttheten.

Jag skulle kunna sova dygnet runt. Kroppen känner inget behov av att gå upp överhuvudtaget. Vill bara vila, ligga sova.

Jag vet att det vanligaste symptomet på Hypotyreos är trötthet.
Ångesten gör mig trött.
Alla svängningar och deprisdioner gör mig rent utmattad.
Så det är nog inte så konstigt egentligen.

Men hur ska jag kunna fungera normalt med denna stora trötthet hängande över mig?
Hur ska jag kunna ta hand om mina små barn?
Hur ska jag orka kämpa för att ta mig framåt.

Jag önskar att jag hade mer energi. Mer ork. Mer motivation.
Men jag måste kunna leva även om det inte blir så.
Jag kan ju inte spendera minst halva dygnet i sängen.
Då hinner jag inte med det jag ska.

Och att börja studera i augusti.
Det känns just nu väldigt, väldigt långt borta.

Just nu vill jag bara sova.

Att förbättra stunden. Är ute på altanen.

Jag ska försöka använda fädigheterna från DBT:n.
Jag måste i alla fall ge det en chans.

Nu försöker jag förbättra stunden.
Vara ute i sommaren en stund.

Sitter i en solstol på altanen.
Försöker observera saker i min omgivning.
Titta på träden utanför.
På våra planteringar.
Alla fina blommor.
Höra fåglarnas kvitter (eller snarare skrän).

Vi är barnfria en liten stund. Får en stund för återhämtning utan att behöva låsa in mig i sovrummet.

Känner att kroppen verkligen behöver den friska luften.
Dagsljuset.
Sommaren.
Bara vara.

Jag tänker gå emot känslan och ta vara på sommaren.
Fastän jag egentligen inte vill.
Fastän det känns meningslöst.
För ingenting blir bättre om jag stänger in mig.

Jag tänker fortsätta försöka. Jag ska inte ge upp.
Aldrig någonsin ge upp.

På sommaren ska man vara lycklig!

Bada.
Njuta av solen.
Ta vara på ljuset, värmen och allt det gröna.

Jag känner mig inte intresserad av sommaren just nu. Fastän jag längtat efter den hela vinterhalvåret.
Den känns bara jobbig och kravfylld.
Det är som att den inte passar ihop med mitt sinnestillstånd.

Så jag drar ner persiennerna. Stänger in mig i sovrummet.
Ignorerar den så gott jag kan.

Vänskap och social fobi. Jag har inga vänner.

(Bilden har jag lånat från Google).

Jag har inga riktiga vänner. Inga bekanta. Inga lösa kontakter.
Ingen som jag känner mig lugn och lycklig när jag umgås med.
Ingen att ta för givet.

Det är min allra största hemlighet.

I perioder har jag samlat på mig nya bekantskaper.
När jag har läst på universitetet.
Börjat på ett nytt jobb.
Bekantas bekanta.

Men det slutar alltid på samma sätt. Jag är normal från början men sedan genomskådar de mig. De märker att jag egentligen är tråkig och konstig. Att jag inte är som andra.

De få jag träffar framkallar en sådan ångest hos mig!
En rädsla för att bli genomskådad.
Avvisad.
Ensam.

Försöker man inte så kan man inte misslyckas.
Jag kan inte förlora vänner jag inte har.
Inte bli övergiven.

Det är min lilla familj som håller mig uppe.
Det är det enda som känns äkta.
Det är bara i deras sällskap som jag känner mig trygg.

Tro mig, jag har försökt ändra på dessa känslor!
Hitta orsakerna. Bli hel. Våga.
Öva.
Samtalsterapi. Beteendeterapi. Gruppterapi. DBT.
Terapi in absurdum.

Men det slutar alltid likadant.

Vikten pendlar.

 

BMI: 21,9-23,1

 



Upp fyra kilo.
Ner två.
Ner ett.
Upp tre.

Varför rör sig vikten så mycket?

Jag vill ha kontroll. Göra framsteg. Veta vad jag väger.
Är det fel på min våg?
Eller är det fel på mig?

Det oändliga hushållsarbetet.

Plocka undan. Organisera. Städa. Torka. Tvätta. Sortera. Välja. Laga mat. Diska.
Det tar aldrig slut!

Innan jag fick barn kunde jag göra en storstädning. Effektivt och målinriktat.
Få det riktigt rent och fint med en dags jobb.

Nu är vi fyra i familjen. Två vuxna och två småbarn. Och jag når aldrig dit!
Lägger ner så otroligt mycket tid på hushållarbete.
Städar jämt. Diskar, plockar, organiserar.
Men när jag har gått hemmet runt är det dags att börja om från början igen.

Jag undrar hur de andra gör? De där perfekta mammorna.
De perfekta familjerna.
De med ett rent, snyggt, välorganiserat hem.

Jag vill också ha det så! Jag vill också ha det fint!
Behöver ha det fint för att må bra.

Mitt Svensson-liv. Mitt andra jag.

(Bilden föreställer Janus. Guden med två ansikten. Lånad från Google)

Jag är faktiskt en ganska normal person. Utåt sett.
Jag är ingen knäppgök.
Inget psykfall.

Jag lever ett vanligt, svenskt familjeliv.
Med min man och mina barn.
Min lilla familj och jag.

Barnen ger mig så mycket glädje. Så många skratt.
De är så fina.
Mina älskade små skatter.

Allt det andra finns där också. Inom mig.
All ångest.
All frustration.
All ledsenhet.

Men jag visar inte den sidan för mina barn.
Inför dom är jag vanlig. Försöker vara trygg, stabil och stark.
En bra mamma.

Allt blir så dubbelt. Som två olika identiteter.
Jag som mamma och jag som sjuk.
Vitt och svart.

Jag hoppas att föräldrarollen får ta mer plats när jag har hittat min väg.
Att jag får växa och utvecklas.
Bli hel.
Bli harmonisk.
Bara vara helt vanlig.

Plus på vågen igen. Skärpning!

(Bilden har jag lånat från Google).

Vågen visar nu plus 4kg. På en vecka! BMI: ?

Jag hoppas att den kommande mensen spelar in.
Att det är vätska.
Att det går snabbt att gå ner.

Jag som bara hade några kilon kvar. Det kändes så skönt att äntligen vara nära målet.
Nu är det minst 7kg.
Minst.

Jag har börjat med LCHF (Low Carb High Fat) idag. Med den dieten brukar man också tappa ett par kilon inom 2-3 dagar.
Särskilt om man har ätit mycket snabba kolhydrater som binder vätska i kroppen.

Och jag har ätit väldigt mycket sött de senaste dagarna.
Hetsätit för att dämpa ångesten.
Ätit, ätit och ätit.

Det är bara att börja om.
Nu ska jag återfå kontrollen.
Nå min målvikt.

Jag vill verkligen klara det!

Samara (The Ring) och jag.

(Bilden har jag lånat från Google)

Har ni sett filmerna The Ring?

Samara är sorg. Ledsenhet. Ångest.

Hon blir inte sedd. Inte förstådd.
Hennes föräldrar isolerar henne från omvärlden. De är rädda. Rädda för hennes ondska.

Jag är inte ond. Tror jag? (Nej, naturligtvis inte).
Men jag har ett starkt behov av att äntligen bli sedd.
Få vara en del av något.
Nå ut.
Bli hörd.

Jag har aldrig fått det behovet tillfredsställt.
Ingen har velat lyssna på mig på riktigt.

Sedan älskar jag filmen i sig. Genren, upplägget, skådespelarinsatserna. Allt.

Seroquel (neuroleptikum) och andra mediciner.

Jag äter Seroquel Depot som "stämningsstabiliserare".

Den är främst en medicin för min bipolära sjukdom. Som grundmedicinering tillsammans med den antidepressiva medicinen.

Men den lindrar min ångest lite också. Och gör det lättare att somna.
Den lägger sig som ett mjukt bomullslager över både känslor och tankar.

Det blev en enorm skillnad när jag började med Seroquel.
Jag kände effekten redan efter några dagar.
Ett lugn.
En trygghet.
Minskad förvirring.
Bättre fokus.

Men den hjälper inte helt. Den lindrar men det är så mycket kvar av allt ändå.

Det är därför jag nu har börjat med Litium.
Nu ska jag äta alla mediciner samtidigt.
Antidepressivt.
Neuroleptikum.
Litium.
Sköldkörtelhormon.
Också alla ångestlindrare och sömntabletter.

Det är inte klokt egentligen.
Jag skulle behöva en till dosett. Alla facken är sprängfyllda.
Men jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle må utan alla dessa tabletter.
Jag är så innerligt tacksam över att de finns!

Bloggdesign. Man lär så länge man lever.

Nu har jag börjat förstå varför det har sett så konstigt ut.
Har gjort ytterligare ett försök att rätta till.

Det är ganska roligt faktiskt. Det här kan nog bli ett nytt intresse.
Att blogga. Designa.
Få det att se ut precis så som jag vill att det ska ut.

Men det är verkligen ett virrvarr.
Jag hittar en funktion. Vill prova. Och hittar sedan inte tillbaka igen.

Men jag kan dela med mig av det jag har lärt mig i alla fall.
Fastän det inte är mycket.

För att ändra beskrivning (på den här bloggen, blogspot.com) går man in under "Layout". Där finns en ruta för rubrik och en ruta för beskrivning av blocken. Man trycker redigera.

Skriver man bara in allt där, rakt upp och ner som man vill ha det, då sparas inte styckeindelningen. Man måste skriva "<br>" när man vill ha en ny rad.

Bilden bakom rubriken och beskrivningen var för stor i början. Det var därför allt kändes så snett och konstigt.
Jag tog helt enkelt bort bilden. Ändrade storleken på min egen dator. Sedan lade jag upp bilden igen.

Jag ska lära mig mer. Odla det som ett intresse. Bli duktig på det här.
Det är ett av mina nya projekt.
En del i min resa mot ett bättre liv.
En ny väg.

Snatteri och stöld.

(Bilden har jag lånat från Google).

När jag var tonåring stal jag massor av saker.
Jag hade inte något samvete överhuvudtaget.
Tyckte faktiskt inte att jag gjorde fel.

Jag tror att det började i 15-årsåldern ungefär. I en tid när jag var som skörast.

Jag åkte in till stan ensam, oftast när jag skolkade från skolan. Gick i stress och panik igenom alla affärer.
Ville förändra mig, bli någon bättre. För att kunna det måste jag se bättre ut.

Jag tänkte inte ens att det var egoistiskt.
Jag tänkte inte alls.

Jag stal hundratals plagg, en massa smink och småsaker under ett par års tid.
Någon enstaka gång med en vän.
Men oftast var det bara jag.

Min mamma var ensamstående och sjuk. Vi hade det dåligt ställt. Det var alltid diskussioner och stress kring prylar och inköp hemma.

Mamma hade redan kallat mig för tjuv flera gånger. Innan jag någonsin stulit något.
Så att vara en tjuv på riktigt var ingenting som berörde mig.

En gång åkte jag fast. Jag blev polisanmäld och fick betala böter.
Det brydde jag mig inte om. Jag skämdes inte alls.
Jag tyckte att det var lite häftigt.
Coolt att vara kriminell.

Det ligger så vansinnigt långt ifrån den jag är idag!
Jag skulle aldrig, aldrig, ALDRIG stjäla något nu.
Aldrig någonsin!

Men det formade mig. Jag känner mig lite som en tjuv ändå. Fastän jag aldrig stjäl.
Det känns som att det vilar som en skugga över mig.
Att jag skulle utstråla något speciellt.
Något som får folk att se vem jag har varit.

Kommer jag alltid att känna så?
Jag trodde att det skulle förändras med åren.
Men det gör det inte.
Det har etsat sig fast djupt, djupt inne i min självbild.
Blivit en del av mig.

Jag försöker göra bloggen överskådlig. Svårt!

Försöker få allt i den ordning jag vill ha det.
Ändrar och ändrar och ändrar.
Mallar?
Layout?
Gadget?
Jag fattar ingenting.

Har provat några olika alternativ nu och det här får duga.
Nu är det good enough.
Håll till godo.

Jag behöver verkligen hjälp. Nu.

Den här bloggen skulle ju vara en positiv resa.
En solskenshistoria.
Jag skulle visa världen att jag tar mig framåt. Att jag kan förändras.

Nu känns det bara tungt.
Oerhört, oerhört tungt.

Försöker kämpa, försöker hålla fokus.
Men jag behöver hjälp.

Jag vill klara av att vara hemma. Jag vill inte visa mig svag.
Men jag vill inte ta några steg tillbaka.
Det finns det inte utrymme för.
Då drunknar jag.

Jag skulle verkligen, verkligen behöva hjälp.
Hjälp på ett nytt sätt.
Varför är det ingenting som hjälper?

Fast jag har ju Litiumet och Levaxinet som är nyinsatt.
Kan det vara min räddning?
Snälla, säg att det får mig på fötter igen!

Jag har börjat gå på en diet. Igen.

Äter en strikt LCHF-kost med start idag.
Det har fungerat tidigare.
Det minskar min hunger och mitt sug.

Jag måste sluta äta. Vill verkligen inte gå upp mer i vikt! Det får inte hända!

Mitt BMI ska ner. Nu har jag bestämt mig.
Det här är mitt projekt nu.
Mitt mål.

Beroendepersonlighet. Allt eller inget.

Jag tror att jag har en så kallad beroendepersonlighet.
Jag gör aldrig saker vanligt. Det blir alltid för mycket.
För mycket eller för lite.

Mina återkommande laster är främst nikotin, koffein, socker och ibland tabletter.
Jag kan inte snusa lagom. Jag slutar. Slutar och börjar igen. Slutar och börjar.

Två dosor snus om dagen. Eller tre.
Sedan går jag igenom den jobbiga abstinensen. Bestämmer mig. Är duktig på avhållningen.
Tills jag börjar igen.

Xanor är farligt. Riktigt lömskt. Man behöver mer och mer.
Och det känns som att man måste.
Abstinensen känns så äkta.
Som att kroppen är i ett ångestfyllt läge som behöver medicinerad.

Min pappa är alkoholist. Och jag har alltid varit livrädd för att sluta som honom.
Så jag försöker hålla mig borta från lockelserna.
Inte fastna i det jag tror kan läka min trasiga själ.
Inte låta mig luras.

Jag kan inte sortera alla intryck.

Alla ljud, alla saker, fysisk närhet.
Allt känns så intensivt just nu.

De minsta små bakgtundsljud tränger sig på och stör.
Allt bara kastar sig över mig.
Viktigt som oviktigt.
Stort som smått.

Jag undrar om det har med Hypotyreosen att göra?
Jag hoppas det. För då blir det bättre.
Såhär kan jag inte leva.
Jag orkar inte med det.

Att kontrollera vikten.

 

BMI: 22,5

Jag behöver kontrollera något.
Känna att det är jag som styr.
Att jag bestämmer.

Jag har gått upp i vikt. (Förstås).
Har nu ett BMI på 22,5.
Jag vill att det ska vara lägre.
Helst 19-20.
Jag vill vara smal och skör.
Vacker.

Jag ska börja äta nyttigt igen idag.
Nu är det slut med alla sötsaker.
Slut på ett blodsocker som åker berg- och dalbana.

På väg mot ett smalare jag.
Ett smalare liv.
Med start idag.

Färdighet: Att förbättra stunden (DBT)

När det känns som jobbigast kan man försöka förbättra stunden.
Tända ett ljus.
Äta något gott.
Ta ett bad.
Något som brukar få en att må bra.

Det tar inte bort det jobbiga i sig.
Men det får en att känna sig mer värdefull.
Ompysslad.

Jag tog nyss på mig rena kläder.
Fastän det var jobbigt.
Fast det kändes så fruktansvärt meningslös.
Jag gjorde det ändå.

För att förbättra stunden just nu. Just här.
Ge mig en bättre tillvaro.
Göra något aktivt och bra för mig själv.

Det hjälper faktiskt lite. Ibland i alla fall.
Idag fick det mig att känna mig lite, lite mer betydelsefull.
Känna att jag förtjänar ansträngningen.
Att jag är värd rena kläder.
Att jag faktiskt är viktig.

DBT-färdigheter och att identifiera sina känslor.

Hela den Dialektiska beteendeterapin har sin grund i färdigheter.
Patienten ska via de inlärda färdigheterna lära sig att hantera sina svårigheter.

För att man ska kunna göra det måste man börja med att kunna identifiera sina känslor.

Ångest är inte en känsla.
Ångest är ett tillstånd.
Ett tillstånd av undanträngda känslor.
Ett kaos utan kontroll.

Det finns sju grundkänslor.
Jag minns inte alla nu (jag kan återkomma till det).

Några av dessa känslor är ilska, sorg, besvikelse.

Färdigheterna är personliga.
Man väljer en lista som hjälper en själv.
En lista över användbara färdigheter.

Basen är medveten närvaro.
Observera.
Beskriv.
Döm inte.

Något som hjälpt mig mycket är att göra tvärtom vad känslan säger.
Opposite Action.

Känner jag för att dra ner persiennerna och krypa in under täcket gör jag istället tvärtom.
Jag sitter i dagsljus.
Eller går ut i solen.
Motionerar.

En annan färdighet jag använder är att acceptera känslan.
Acceptans.

Att acceptera betyder inte att man gillar.
Det betyder inte att man inte vill förändra.
Inte att människor faktiskt har behandlat en illa.

Acceptans är en inställning.
Ett förhållningssätt.

Man måste acceptera innan man kan förändra.
Acceptera och stå ut.
Överleva.

Ångesten äter upp mig inifrån.

(Bilden har jag lånat från Google)

Ångesten är så stark är ovanligt stark idag.
Den tar över hela mitt jag.
Hela min kropp.
Mitt sinne.
Min själ.
Förpestar hela min existens.

Akta er! Kom inte nära!
Ni kan bli smittade!
Rädda det som räddas kan.
Innan det är försent.

Ångesten blir den enda känslan. Den lämnar ingen del oberörd.
Den tar sig in i varje litet skrymsle.

Själen skriker.
Själen behöver luft.
Den behöver få andas.
Få utrymme.

Jag försöker fokusera på något annat än mig själv.
Observera något neutralt.
Fylla min kropp och mitt sinne med något annat.

Det är en evig kamp.
Varje dag. Varje minut.
En kamp för att överleva.

Jag lånar bilder från Google.

Det är inte min avsikt att stjäla.
Min avsikt är att låna.
Jag lånar för att jag tycker att bilderna är så fina.
Mycket finare än mina egna foton och tavlor.

Men jag ska börja skriva vart bilden är lånad.
Så att det inte blir något missförstånd.
Så att ni inte tror att bilderna är mina egna.

Jag hoppas att man får göra så?

Sjukskrivning.

Jag har varit sjukskriven till och från i många år.
Har bara jobbat kortare perioder.
Arbetstränat.
Kämpat.
Försökt.
Men alltid kraschat igen tillslut.

Sjukskrivningarna maler sönder mig inifrån.
Skammen att inte vara vanlig.
Att inte klara det alla andra klarar.
Att inte bidra.
Att inte vara en del av samhället.

Att vara en belastning.
Svag.
Sjuk.
En kostnad för alla skattebetalare.

Jag är inte öppen med att jag är sjukskriven.
Jag låtsas att jag jobbar.
Talar osanning utan att ljuga.
Glider med.

Jag har en sådan stark önskan till revansch.
Att minsann visa att jag också kan.
Att jag duger.
Att jag har något att ge.

Jag vill skaffa mig en utbildning och publicera min titel och mitt yrke så att hela världen ser.
Så att hela världen ser att jag är lyckad.
Att jag presterar.
Att jag inte bara är bra.
Att jag till och med är bättre än genomsnittet.

Men klarar jag det då?
Är jag bra?
Kan jag?
Kan jag bli frisk?
Finns det en annan väg för mig?

Hypotyreos.

(Bilden har jag lånat från Wikipedia)

Jag har något som heter Hypotyreos också.
Det betyder att min sköldkörtel producerar för lite sköldkörtelhormon.
En hormonrubbning.

Det är en vanlig kvinnosjukdom.
Någon sa att det kan bli Sveriges nästa stora folksjukdom.
Att många går obehandlade för att bedömningen är för statisk.

Läkare tar inte hänsyn till symptom.
De tar inte hänsyn till individuella skillnader.
De fokuserar på de referensvärden som finns.
I alla fall vissa läkare.
De läkare som inte är uppdaterade.

Hypotyreos påverkar hela ens person.
Ens kropp.
Ens själ.
Alla ens mest sköra funktioner.

För mig är det lite som kvinnans månatliga hormonstigningar.
Lite som PMS (premenstruella symptom).
Frustration.
Irritation.
Trötthet.

Man tar ett blodprov och ser svaret svart på vitt.
Det är ingen låtsassjuka.
Det är en verklig sjukdom.

Och det finns behandling att få.
Sköldkörtelhormontabletter.
Levaxin.
Det får man äta i resten av sitt liv.

Jag har precis börjat med medicinen Levaxin.
Jag hoppas att den hjälper.
Att den räddar mig.

Att mina rubbningar är ännu en pusselbit till allt som känns så tungt.

Medveten närvaro. Övning.

(Bilden har jag lånat från Google)

Det krävs mycket övning för att hitta till nuet.
Är man van vid att befinna sig i en annan tid är det svårt i början.
Eller det var det för mig i alla fall.
Jag höll på att ge upp många gånger.

När terapeuterna i min DBT-grupp (Dialektisk beteendeterapi) först introducerade begreppet Mindfulness, Medveten närvaro, förstod jag inte alls.

Det kändes konstigt och meningslöst att rikta uppmärksamheten.
För enkelt för att det skulle kunna göra någon skillnad.
För enkelt och för tidskrävande på en och samma gång.
Bara onödigt och dumt.

Vi gjorde övningar i grupp.
Man skulle sitta avslappnat på en stol.
Välja en frukt från skålen.
Terapeuten ledde oss med sina ord.

"Håll frukten i dina händer.
Rikta allt fokus till att känna den mot din hud.
Hur känns den?
Är den kall eller varm?
Tung eller lätt?
Mjuk eller hård?"

Jag satt med mitt äpple i händerna.
Satt där och planerade middagsmaten.
Funderade över hur de andra uppfattade mig. Försökte kväva min kropps alla ljud.
Satt där och var samtidigt någon helt annanstans.

Jag tog det inte till mig i början.
Jag låtsades anstränga mig.
Låtsades delta.
Låtsades att jag förstod poängen med det vi skulle göra.

"Observera frukten med ditt känselsinne.
Bara frukten.
Här och nu.
Medvetet och närvarande".

"Kommer det andra tankar, döm inte dig själv.
Notera att tanken kommer.
Men bry dig inte om den.
Rikta bara tillbaka uppmärksamheten på din frukt.
Låt tanken segla förbi som ett moln, högt ovanför ditt huvud".

Jag gav det tillslut en liten chans.
Och jag började känna vad det handlade om.
Känna hur det känns att vara bara här och nu.
Att inte vara någon annanstans samtidigt.

 

Det är första steget. Att få uppleva och känna skillnaden mellan det som är nu och det som är utanför eller i framtid eller dåtid.
Att inse att man faktiskt kan välja.
Man kan faktiskt göra ett aktivt val.

Det är svårt att förklara.
För mig tog det lång tid för att ta det till mig.
Lång tid för att verkligen förstå.

Framtidsfönstret. (DBT)

Jag har en tendens att ofta befinna mig i framtidsfönstret.
Jag planerar.
Tänker på det som snart ska komma.
Oroar mig.
Är rädd för hur saker kommer att sluta.

Det är inte ett aktivt val.
Jag bestämmer mig inte för att öppna dörren till framtiden.
Dörren står alltid på glänt.

Jag växlar snabbt, snabbt mellan nutid och framtid.
Vad får den här handlingen för konsekvenser?
Hur påverkar den morgondagen?

Jag tänker på resultatet redan när jag börjar med en uppgift.
Drömmer.
Är inte här, är i en annan tid.

Framtidsfönstret är inte dåligt i sig.
Det bara är.
Problemet är när dörrarna alltid är öppna.
Då förlorar man sitt fokus.
Man är inte med.
Man är någon annanstans.

Jag försöker flytta tillbaka mig själv till nutiden.
Envist och målinriktat.
Här och nu.
En sak i taget.

När jag diskar efter middagen då diskar jag.
Då är jag där.
Då fokuserar jag på att bara diska.

Observerar känslan av det varma vattnet mot mina kalla händer.
Hur känns det?
Vilka ljud framkallar besticken mot den vattenfyllda diskhon?
Hur många tallrikar ser jag under diskmedlets vita skum?

Jag är här.
Medvetet.
Och det är en underbar känsla.

Vem är det som bestämmer i ditt liv? (DBT)

Den här boken: "Vem är det som bestämmer i ditt liv?" av Åsa Nilsonne läste jag när jag gick i Dialektisk beteendeterapi.

Den är mycket lättläst och ger en bra introduktion i Medveten närvaro (Mindfulness).

Tänk dig att du befinner dig på olika platser i dina tankar.
De får dig att befinna dig där de hör hemma.
Fängslar dig.
Tar dig till en annan tid.

Några tankar förflyttar dig till framtiden.
Några tankar förflyttar dig till dåtiden.
Och några tankar finns här och nu, i nutiden.

Ditt medvetande reser med dina tankar.
Till dåtidsfönstret.
Till framtidsfönstret.
Till nutidsfönstret.

I nutidsfönstret finns de tankar som inte planerar för framtiden.
De tankar som inte analyserar dåtiden.
De tankar som observerar och beskriver det som är, just nu.
I nutiden.

Man kan lära sig att aktivt välja vilket fönster man ska befinna sig i.
Detta gör man genom att observera vilka tankar det är som flyger förbi i ens inre.
Dessa kan aktivt bytas ut.
Bytas ut mot nya tankar.
Tankar som får dig att befinna dig på den plats som du själv har valt.
Medvetet och kontrollerat.

Nutidsfönstret är din grund.
Din bas.
Ditt liv.

Du kan lära dig att befinna dig i nuet.
Att själv byta fönster.
När Du har bestämt dig för att göra det.
Att vara Medvetet närvarande.

Fel tid. Klockan är 01:12

Ser att tiden på inläggen inte stämmer.
Det ska jag försöka fixa imorgon.
Godnatt igen.

Godnatt!

Jag borde ha somnat för längesedan.
Ska upp med morgonpigga barn imorgon.
Och min kropp behöver långt mer än sex timmars sömn.

För att inte tala om själen.
Den skulle nog behöva en hel vecka.
Om den nånsin piggnar till igen.

Men nu måste jag försöka somna.
Annars får det bli sömntabletter.

Godnatt!

Litium.

Jag tar en annan medicin för bipolär sjukdom sedan innan.
En stämningsstabiliserare i kombination med antidepressiv medicin.
Men det har inte riktigt fungerat.

Jag är mer jämn än innan men jag känner mig så splittrad.
Känner så mycket samtidigt.
Allt bara väller över mig.

Nu har jag precis börjat med Litium.
Jag hoppas.
Jag bönar och ber.
Att den ska hjälpa mig.

Lindra.
Dämpa.
Lugna.

Då blir det så mycket lättare att jobba med allt det andra.
Jag behöver fokuset för att kunna tänka klart.

(Men jag har ju precis börjat med medicinen. Jag får återkomma till Litium längre fram).

Paranoia.

Jag brukar vara rädd för att någon ska höra något som inte är ämnat för den personens öron.
Höra fastän jag viskar.
Viskar tyst, tyst.

Jag minns att kompisar jag hade blev irriterade över det där.
Att jag viskade för tyst.
Att det inte fanns någon chans i världen att någon längre bort skulle höra.

Nu är det min sambo som blir irriterad.
Jag stänger luckan till ventilationen när jag ska säga något hemligt.
Viskar jättetyst. Härinne.
Inne i mitt eget hem.

Precis sådär känner jag med det jag skriver nu också.
Jag är så rädd att det ska nå fel öron. (Eller ögon).
Tänker att de ska förstå direkt att det är jag.

Tänker att de redan hittat hit.
Alla jag försöker hålla en fasad inför.
Försöker visa mig vanlig med.

"Haha! Titta på henne. Det är ju HON! Jävla looser. Att hon inte har lämnat det där bakom sig än. Det visste vi ju hela tiden. Vi visste att hon ljög. Patetiska, hemska människa!".

Men vad är oddsen egentligen?
Min mamma skulle förstå att det är jag som skriver. Tror jag.
Men vet hon ens vad en blogg är?
Vem skulle annars kunna koppla ihop denna massa av ord med just mig av alla människor?

KBT, KBT.
"Det är inte sannolikt. Och om det ändå skulle hända, vad spelar det för roll?".

Jag vet ärligt talat inte.
Men känslan blir inte mindre jobbig för det.

Xanor.

Xanor är den enda ångestdämpande medicinen som verkligen hjälper mig.
Som verkligen lindrar själva ångesten.
Inte bara gör mig trött och somnar.

Den är ett välsignat redskap.
Den har hjälpt mig så många gånger!

Jag tar nästan alltid Xanor när jag ska ha med andra människor att göra.
Alla människor utanför min lilla familj.
Det kanske låter sjukt men är likväl sant.

Men jag behöver fler redskap för att överleva.
Fler vägar.
Nya vägar.

Hypnos.

Jag har provat en session hypnos som terapiform.
Det var ganska längesedan nu.
Men jag ska försöka komma ihåg.

Hypnosen ägde rum i en källarlokal i en stor svensk stad.
En mysig atmosfär.
En avslappnad och trygg man.

"Föreställ dig ett hus. Ser du huset?
Gå fram till ytterdörren och öppna den".
"Du kommer in i ett rum. Hur känns det härinne?
Hur ser det ut?"

Jag vill minnas att det var mitt första rum (hallen) som var dammig och gammalmodig.
Spindelnät och ett trasigt trappräcke.
Mörkt och kvavt.
Instängt och övergivet.

"Känner du dig övergiven i det här rummet?"
(Ja).
"Då symbolyserar det här rummet en känsla av övergivenhet för dig".

"Jag ska hjälpa dig att släppa ut känslan".

Här minns jag inte alla detaljer.
I korta drag gick det ut på att personerna som givit mig känslan av övergivenhet skulle framträda i mitt inre. Jag skulle säga åt dom att lämna mig ifred. Gå.

Folkmassan glesnade och var slutligen helt borta.
"Känslan av övergivenhet är nu borta. Den kommer aldrig att besvära dig mer".

Känslan jag hade i kroppen när jag gick därifrån är svår att beskriva.
Det var stort.
Omtumlande.
Något helt nytt.

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det.
Kanske ska jag prova något liknande igen?

Den här mannen bor långt bort från min stad.
Med det kanske finns någon annan?
Hur hittar man en hypnotisör?

Hej besökare!

Jag ser att ni har varit här.
Från Serbien, Ukraina, USA, Tyskland, Danmark.
Och så Sverige såklart.

Här ligger jag ensam i vår stora soffa i vardagsrummet.
Persiennerna nerdragna.
TV:n avstängd.
En klocka som tickar och tickar i bakgrunden.

Jag har ätit alldeles för mycket sött.
Toblerone och vaniljrån.
Druckit Coca Cola.

Jag som ska gå ner i vikt igen.
Äntligen nå den där målvikten.
De sista -5kg.

Men jag har så svårt för att stå ut utan något i munnen.
När jag tuggar.
Känner smaker.
Då blir jag lugn.

Jag undrar vad ni besökare gör.
Kanske har någon av er också ett otillfredsställande liv?
Kanske är någon lika ångestdriven som jag?
Kanske är jag inte ensam?

En vilsen själ med en tung ryggsäck någonstans långt därute.

Att skapa mina barns barndom.

Alla mina minnen.
Alla mina känslor.
All ångest.

Det handlar om mina barn nu.
Att inte föra rädslan vidare.
Att inte smitta.
Inte sprida vidare min sjuka själ.

Hur gör man? Hur låtsas man vara vanlig?
Stabil för sina barn?
En förebild?

Jag måste bli starkare. Måste ta mig vidare.
Jag bara måste hitta en väg.
En väg som tar mig bort från allt det här.
Till det friska.
Det stabila.
Något som är värdigt två oskyldiga små barn.

Mina barn ska få en trygg uppväxt.
Det får kosta vad det vill.
Det hänger på mig.

Panikångest.

Det börjar som ångest. Vanlig ångest.
Hjärtat bultar.
Jag blir instängd i mig själv.

Behöver någonstans att fly.
Komma undan.
Hitta ut.

Men jag är alldeles fast i mig själv.
I min kropp.

Sedan kommer andnöden.
Jag tar långa, djupa andetag.
"Sänk ner axlarna, Pyret. Du andas för ytligt".

Jag sänker ner axlarna.
Andas lugnt och metodiskt.
Men jag får ingen luft.
Jag får verkligen inte någon luft!

Paniken kommer.
Paniken som säkert är djupt bilologiskt rotad.
Paniken som hos ett döende djur.

Hjälp mig! Snälla någon, hjälp!!!
Händerna domnar.
Benen domar.
Det blixtrar framför ögonen.

Ta det lugnt nu.
Fokusera. Fokusera för fan!

Jag återfår kontrollen.
Pressar ner luften djupt ner i bröstkorgen.
Känner lungorna fyllas.
Syret sprids i artärernas pulsande ådror.

Jag överlevde.
Tack Gode Gud för att jag överlevde.

Fråga chans.

Det var så stort.
Så pirrigt och förväntansfullt.

Ryska posten.
Sanning eller konsekvens.
Party med popcorn och discokula.

Jag var egentligen ganska söt.
Smal och lång.
Vackra drag.
Blont, lite lockigt hår.

Jag önskade så innerligt att det skulle bli min tur.
Men jag var inte van vid närhet.
Inte ens kramar.
Jag var som en stel, kall pinne.

En pojke tyckte om mig på lågstadiet.
Han tyckte om många.
Men han tyckte om mig Också.

Jag fick ett litet kort på alla hjärtans-dag.
Åh, jag var så lycklig.

På lågstadiet var det fortfarande ganska bra.
Eller bra, det var mindre dåligt.
Jag kände mig fortfarande som ett lyckligt barn.
Jag var rädd. Och jag ljög.
Men jag hoppades fortfarande.

På en klassresa på mellanstadiet lekte vi sanning eller konsekvens.
Vi satt hela klassen intryckt i ett av sovrummen. På golvet.
Det pussades och delades ut långtradare.
Men ingen valde mig. Och jag fick inte snurra.

Tillslut var det en kille. Han var ganska tjock och ful.
Han skruvade på sig.
Sa att "ni menar någon jag tycker om? Men jag behöver inte gilla henne så?"
-Nejdå, nejdå!
"I så fall. Alltså jag gillar henne VERKLIGEN inte så".

Så fick jag en puss.
Jag var så lycklig.
Äntligen.

Att göra ett aktivt val.

Mina val brukar nästan alltid bli det som blir över.
Det som blir över när man inte gjort något val.

Yrket som inte kräver någon utbildning.
Studierna som inte kräver någon särskild behörighet.
Pojkvännerna som hängt kvar trots mitt beteende.

Inte ens mina barn var aktiva val.
De var önskvärda. Så fantastiskt önskvärda!
Men de var inte planerade där och då.
De kom när jag minst anade det.
När vi inte försökte.

Jag är så oändligt tacksam över mina barn och min lilla familj.
De är det bästa jag nåsin haft.
Min största lycka.

Men ni vill jag göra aktiva val hädanefter.
Avväga, granska, bestämma.
Välja det bästa.
Det som är det bästa för just mig.

Det ska inte bara få bli av en slump.
För oftast blir det då ingenting alls.
Eller något jag egentligen inte vill.
Jag vill inte leva slumpens liv.
Få det som blir över.

Vad ska jag bli när jag blir stor?
Vad ska jag välja?
Hur gör man ett aktivt val?

Jag har aldrig varit bäst på något.

Vissa saker har jag hållt på med ganska länge.
Men jag har inte fattat hur man gör för att komma vidare.
Dans.
Musik.
Gymnastik.
Teater.

Jag har nästan alltid varit sämst.
Mina släktingar har pratat om de andra barnen.
Om deras insatser.
Om hur duktiga de varit.

Och alla runtomkring mig är så vansinnigt framgångsrika.
Får eftertraktade tjänster.
Är med i tidningen.
Allra bäst i deras egna genre.

Jag har inte ens någon genre.
Har inte heller några dolda talanger.
Jag bara är.

Jag vill inte ha det så längre.
Jag vill tävla mot mig själv.
I min kategori.

Jag orkar inte tävla om att bli bäst. Men jag vill bli bra. Bra nog.
Tillräckligt bra för att tycka om mig själv.

Kommer hem till ett kaos.

Saker överallt.
Prat. Skrik. Gråt.

Älskade barn, lämna mamma ifred.
Bara en liten stund.
En liten, liten stund.

Jag kan inte tänka. Inte höra inte se.
Hela mitt inre värker.

En sur man.
Sur och trött och irriterad.

Jag fixar inte det här!
Orkar inte vara mamma. Inte hålla ihop.
Jag orkar inte!

Nu åker jag hem.

Jag känner mig lite starkare.
Lite friskare.
Och jag saknar mina barn.

Nu är det dags att lämna över den här sjukhussängen till någon annan.
Någon som kan ligga här i skuggan.
Medan sommaren tickar på utanför.

Nu åker jag hem.

Generaliserat ångestsyndrom

Jag är inte bara bipolär. Jag har GAD också.
Generaliserat ångestsyndrom.

Det betyder ungefär att jag har en ängslig personlighet.
Jag har svårt att släppa saker.
Oroar mig för mycket.
Tänker alltid det värsta.

Ångesten är så tung att bära.
Den är lömsk.
Letar sig in överallt.
Hittar alltid en väg.

Hur börjar man om?

Jag vill hitta nya vägar.
Vägar som leder till någor bra.
Något stabilt.
Något hållbart.
Jag vill verkligen det!

Hur gör man? Hur ska jag börja?

Facebook känns som en nyckel.
En symbol för min känsla av misslyckande.
Tänk om jag bara skulle bege mig därifrån?
Säga hejdå. Stänga kontot.
Punkt.

Vad ska jag göra av all tid?
Jag borde odla ett intresse.
"Odla min trädgård", vad betyder det?
Att ta hand om det man har?
Se till det lilla?
Fokusera på gräset på den egna sidan?

Ska äta jag bra mat?
Leva sunt?
Se bra filmer?

Det finns så många vägar att gå.

Eller så är jag bara lagom.
Är.
Finns.
Lever.

Utan skuld. Utan skam. Utan krav.
Lever i frihet.

Social fobi och rollen som mamma.

Jag har två glada och sociala barn.
Innan de föddes ringde det aldrig på vår dörr.
Då var jag i säkerhet.

Men bebisarna växte och ville leka med sina vänner.
Såklart, det vill ju nästan alla barn!

Jag kan inte fly, inte smita, inte gömma mig.
När barnen är hemma kan jag inte låtsas att vi inte är inne.
De tjoar och ropar.
Eller så springer de själva och öppnar dörren.

Ibland har jag tur. Då är det bara barn.
Men ibland är det vuxna med.

Jag biter ihop. Kämpar. Försöker se normal ut.
Försöker låtsas som att det inte är någon grej.
Men jag är så rädd.
Så in i norden rädd är jag!

Jag tycker att det är jobbigt att svara i telefonen också.
Jag svarar bara när ett litet fåtal ringer.

Stelnar till när jag ser något annat namn än de utvalda få på displayen.
Stänger av signalen.
Biter ihop och härdar ut.
Ignorerar telefonen tills skärmen slocknar.

Man får inte vara såhär när när man är mamma.
Man ska vara stark. Och glad. Och baka bullar.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp med ett sånt här beteende.
Jag är livrädd över att jag ska smitta dom med min ångest.
Att de ska bli lika rädda som jag är.
Känna mina känslor.

Jag försöker hålla masken.
Bara öppna. Utan att tänka.

Men det är så svårt att bli kvitt denna rädsla.
Hela själen skriker.

Men jag fortsätter försöka.
Försöker för barnens skull.
För familjens skull.

Självkänsla.

Vad var det nu igen?

"Att ha en meddvetenhet om den egna personlighetens värde”, säger en länk på Google.

Vilken personlighet, vilken av dom?

Jag tycker själv att jag är rolig.
Jag skämtar mycket.
Men det blir ofta fel.
Jag känner mig ofta missuppfattad och feltorkad.

Kanske för att jag inte ser glad ut?

"Medvetenhet om den egna personens värde"...
Har jag ett värde?
Blir jag värdefull om jag själv börjar tycka att jag är det?

Jag är så rädd att bli besviken.
Så rädd att bli nertryckt igen.

Jag vågar inte se mitt värde.
För då blir jag sårbar.
Då kan jag krossas.

Dröm eller verklighet?

Jag månar om min anonymitet.
Därför blir beskrivningen luddig.

Minnet är egentligen knivskarpt.
Jag minns varenda liten detalj.
Varenda nyans.

Det var i mitt första barndomshem.
Ute på gården.
En grannpojk som cyklade.

Jag visste att jag inte fick åka med.
Jag visste hur arg mamma skulle bli.

Jag kan inte ha varit äldre än tre-fyra år.
Jag var liten.
Hade ingen stor cykel.

Jag hoppade upp på hans pakethållare.
Han hade med sig frukt som jag fick smaka.
Skulle åka ett varv runt huset.

Mamma kom ut och var rasande.
Sådär vansinnigt arg som jag aldrig sett någon annans mamma bli.

Jag skämdes. Kröp ihop.
Sög i mig all hennes ilska.
Lagrade den djupt, djupt  inne i mitt hjärta.

Jag får fortfarande ångest när jag ser den där frukten.
Ångest och skam.
Skam, skam, skam.

Jag önskar att jag kunde svälta mig själv.

Jag vill också vara en av de riktigt smala.
En av de sköra.
En av de som man behöver tjata på.

Jag vill svälta mig själv. Och bli ren, slank och vacker.

Men jag gör tvärtom.
Äter och äter och äter.

Och jag hatar mig själv för det.
Hatar min brist på självdiciplin.

När jag kommer hem då ska jag börja på diet igen.
Gå ner fem kilo. Och kanske lite till.
Vara lyckad.
Bli sedd.

Det är så skönt att skriva!

Jag hade glömt bort den här känslan.
Känslan av att få låta allt komma ut.
Utan filter. Utan att förgylla.

När jag beskriver något blir det mer sant.
Då är händelserna inte längre suddiga minnen.
Då är de äkta.
Svart på vitt.

Jag har så mycket att berätta.
Så mycket som väntar på att få komma ut!

Känslorna har vuxit sig så stora i mitt inre.
Gör det så svårt att andas.
Lamslår min själ.

Nu när jag skriver känns det lite bättre.
Ja, det gör det faktiskt.
Allt får en ny mening, ett nytt ljus kring sig.

Det är bara en vanlig, vilsen människas tankar och minnen.
Det är inget farligt.

Idag är det mulet ute.

Jag ligger på min säng.
Har vinklat upp persiennerna.

Himlen är jämngrå.
Luften ser fuktig och syremättad ut.

Jag ser en hög skorsten titta upp över grantopparna.
Sliten och grå.

Idag känner jag mig som den där skorstenen.
Idag vågar jag titta ut utan att få ångest.

Universitetsstudier.

Jag har faktiskt sökt till universitetet i höst.
Tro det eller ej.

Jag tänker våga välja den väg jag vill gå.
Våga att riskera att misslyckas.

Jag vet ärligt talat inte vad jag har för resurser inom mig.
Klarar jag ett krävande program?
Kommer jag att orka slutföra det?
Kommer jag ens att våga gå dit?

Det är en lång väg till min dröm.
Det är många, många års studier.
Svåra studier.

Har jag någon chans?

Bipolär sjukdom.

-Hej, jag är bipolär!
-Hur är man då?
-Det vet jag inte. Troligen ungefär som jag?
-Misslyckad själ med höga ambitioner?
-Ja, precis.

Mitt liv är upp- och ner. Hit- och dit.
Svart- och vitt.

Jag känner mig ofta splittrad. Känner så många saker samtidigt.
Pendlar fram- och tillbaka.
Fram- och tillbaka.
Och det slutar alltid i ångest.

Ångest över att det är så mycket.
Ångest över tomrummet.
Ångest. Ångest. Ångest.

Jag är inte obehandlad.
Jag är tvärtom väldigt behandlad.
Har så många olika mediciner att jag knappt kommer ihåg vad alla heter längre.

Jag har inte slutat hoppas.
Inte slutat tro.
Inte slutat försöka.

En dag kanske jag får bli frisk.
En dag.

Högstadiet.

Jag minns knappt längre hur det var.
Det är konstigt att bilderna kan blekas fastän känslorna fortfarande är så starka.

Det fanns tydliga grupperingar i min klass.
De bästa.
De mittemellan.
Och tillsist de misslyckade och töntiga.

Jag hörde inte till någonstans.
Var inte ens en tönt.

Nertryckt i mina nya skor.
Liten, ensam och rädd.

Men framförallt växlade det.
Jag visste aldrig vad jag kunde förvänta mig.
Blev sedd, hörde till och brev sedan ignorerad igen.
Fick nästan vara med, ibland.

Men ett minnr har etsat sig fast i mitt inre.
Klassens populäraste tjej trycker ner mig efter en komplimang från en lärare.
Jag minns exakt var vi stod.
Minns ordagrant vad hon sa.
(Men det vill jag inte skriva här. Inte än).

Jag vågade inte försvara mig så jag hjälpte henne på traven.
Hjälpte henne att trycka ner mig.
Tryckte och tryckte.
Pressade ut det allra sista dropparna av självrespekt.

Jag hatar henne.
Hatar henne så djupt och innerligt fastän det var så längesen.
Vad ska man göra med allt hat?
Kan en sårad själ någonsin läka igen?

Tävlingen på Facebook.

Jag hatar Facebook.
Hatar allas vackra liv.
Allas 500 vänner.
Allas lyckade liv.

Jag vågar inte lägga till de jag känner. Eller känner och känner; de jag vet vilka de är. Så jag har nästan inga vänner.
Säger att jag är med för gruppernas skull.
Men det är inte sant.

Jag vill så gärna vara någon som betyder något.
Någon som människor söker upp och lägger till.
Någon som skriver intressanta saker och lägger upp vackra bilder.
Inlägg och bilder som någon läser och ser.
Som folk gillar.

Det är särskilt en person som får mig att må dåligt.
Hon har så mycket.
Är så mycket.
Hon kan och vågar tävla.
Tävlar med sitt hus, med sin man, med sina barn och hela sitt vårdade liv.
Och folk bryr sig. Det gör de verkligen.

Jag bara finns där. Gillar och gillar. Grattar och grattar.
Men få gillar och grattar mig.
Och ingen lägger till mig som vän.
Det får mig att känna mig så ensam.
Så betydelselös.

Som att gå på mellanstadiet och inte få några brevvänner i klassens brevlåda.
Inte bli uppbjuden på disco.
Sitta ensam på rasten och låtsas att det är självvalt.
Inte vara önskvärd.

Självkänsla, självbild, självförtroende.

Definitioner hämtade från Svenska akademins ordlista och Nationalencyklopedin.

-SJÄLV-KÄNSLA.

[jfr t. selbstgefühl, eng. self-feeling]

[SJÄLV-KÄNSLA.ssg 1]

1) känsla som gäller den kännande själv (hans egenskaper l. tillstånd o. d.); (känsla som innesluter) medvetande om det egna jaget.

identitet (senlatin ide´ntitas 'identitet', tillidem), självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ. Identitet består i första hand av medvetenhet om sitt jag, dvs. upplevelsen att vara levande (vitalitet), att det finns en skarp gräns till andra (demarkation [...]

– SJÄLV-FÖRTROENDE, n.

[jfr t. selbstvertrauen]

förtroende (se d. o. 1) till sig själv, självförtröstan, självtillit.

Vad betyder allt det här? Vad är vad? Vad är viktigt? 

Hur gör man för att få ett bra självförtroende, en positiv självbild och en bra självkänsla?

Unga tjejer med uppskurna armar.

Jag förstår varför man vill skära sig.
För att slippa känna det onda inuti.
För att ha något annat att fokusera på.

Det blir som ett beroende.
Lindrar för stunden.
Visar att själen behöver tröst.

För mig syns inte lidandet på utsidan.
Min fasad är otroligt stark.
En mur runt mig och mina känslor.

Om jag skulle skada mig skulle jag göra det i smyg.
Och det är precis vad jag gör.
Om och om igen.

Jag straffar mig utan att någon ser.
Utan att bli omplåstrad.
Straffar mig själv på riktigt.

Maskrosbarnen. Och jag.

Har ni hört talas om maskrosbarn?
De där som haft en jobbig uppväxt men klarar sig bra ändå.
Som hittar sin egen väg.
Som överlever.

De tar sig upp genom den tjockaste asfalten.
Blommar. Lyser.
Gula och stabila.
De vänder allt elände till något bra.

Jag är nog motsatsen till ett maskrosbarn.
Känslig.
Svag.
Kräver mycket ovårdnad.

Min barndom var tung - för mig.
För att jag inte vågar blomma utan trygghet.
Utan kärlek.
Utan närhet.

Jag hade behövt så mycket mer än vad jag fick från första början.
Bekräftelse på att jag duger.
Att jag är okej.
Att jag betyder något för någon.

Jag hade behövt hjälp att blomma.
Behövt styrka att ta mig igenom min asfalterade väg.

Sommaren tickar förbi utan mig.

Här innanför sjukhusets väggar är det mörkt och svalt.
Persiennerna är fördragna.
Lysröret ger ifrån sig ett snabbt, blinkande sken.

Jag ligger i sjukhussängen.
Ljusblå lakan. En vitt kudde. Ett sängbord i något mörkt träslag.

På väggen i mitt rum sitter en klocka. Sekundvisaren tickar långsamt och rytmiskt. Påminner oss sjuka om att tiden passerar där utanför.

Sommardagarna, solen, vattnet.
Barnens sandslott.
Tuffsiga hundar som precis simmat i sjökanten.
Försvinner långsamt bort. Utan mig.
Utan oss sjuka.

Det är fult att tro på Gud.

Jag vill så gärna tro på något mer.
Jag vill ha svar.
Vill ha en mening med allt.

Jag skäms över att känna så. I mina kretsar får man inte Tro.
Då är man korkad.
Blåögd.
Pinsam.

Helst av allt skulle jag vilja tillhöra en församling. En gemenskap.
Fokusera på Gud.
Tro att saker har en mening.

Ha någon att be om hjälp när allt känns tomt.
Någon som förstår.
Som orkar lyssna.
Någon som alltid finns där vid min sida.

Kära gode Gud.
Jag tror på Dig.
Jag vet att Du finns.
Du måste finnas!

Amen.

Rädsla för att rodna.

Det har blivit en av mina största laster.
Att rodna och inte kunna sluta.
Bland familj och vänner.
Att rodna folk osäkra.

Jag rodnar mycket och ofta. Det är intensivt och syns tydligt.
Jag ser att andra ser.
Min osäkerhet smittar av sig.
Den gör andra osäkra.

Jag sitter i personalrummet och försöker vara normal.
Jag är borta från jobbet för att jag snart ska föda barn. Inte för att jag är konstig. Inte för att jag är onormal.
Jag är gravid. En normal gravid kvinna.

Jag vill prata. Jag vill bli sedd och hörd.
Jag måste få säga vad jag tycker. Jag tycker så mycket om allt.

Försöker ta mig samman. Sträcka på mig. Formulera en mening.

Jag öppnar munnen men det låter så konstigt.
Som ett eko.
Jag hör min röst från insidan.

Jag stakar, svamlar.
Försöker fokusera. Tala tydligt. Behålla kontrollen.

Jag sjunker djupare och djupare in i mig själv.
Deras röster är någonstans utanför. Någonstans långt, långt borta.
Jag hör inte. Är inte där.

Sedan kommer det. Jag känner värmen komma uppför halsen. Den breder ut sig över ansiktet.
Hjärtat slår vansinnigt fort.
Det dunkar och pulserar. Hettar.

Nu måste jag fly.
Jag kniper ihop munnen. Försöker göra mig så liten och osynlig som jag kan.

Skammen vilar som en förbannelse över mig.
Smittar de som kommer för nära.
De tar avstånd.

Jag vill bara springa hem, låsa in mig i vår trygga vrå.
Bara få höra att jag duger ändå. Att jag är okej.
Att det inte gör något att jag rodnar.

Men det värsta är när jag rodnar inför min man och min familj.

Det är förbjudet att vara så osäker.
Skamfullt.
Att rodna inför sina barn är det yttersta beviset.
Det värsta som kan hända.

Gå ner i vikt.

Enligt mitt BMI är jag smal. Men jag tycker att jag inte ser ut som andra.
De ser smala ut även fast de väger mer.

Jag blir så pluffsig. Så tjock på fel ställen.

Jag har gått ner i vikt. Men hetsäter migg tillbaka på nolltid.

Skulle jag vara lyckligare om jag vägde 5kg mindre?
Det känns så.

Jag ska prova och se.

Att ha det fint hemma.

Jag tror att det är viktigt att ha det fint hemma.
Inte tokastäda innan man får gäster utan hålla en jämn, bra nivå.
Att alltid ha ett ok hem.
Inte för att visa upp utan för att själv trivas.

Kanske tända ett ljus. Köpa en ny matta.
Vad som helst.

Vårt hem ser ut som ett riktigt bombnedslag ibland.
Smutstvätt. Disk. Prylar överallt.

Jag mår bättre när det är fint och undanplockat.
Fint för vår lilla familjs skull.
För våra barn.
Inte fint för någon annan.

Sedan är det den stora skammen.
Tänk om någon visste?
Tänk om någon kom på besök när det är som värst?

Men det ska alltid vara främst för oss.
För min man. För mina barn.
För mig och min lilla familj.
Det är vi som ska njuta av vårt hem. Alla andra kommer i andra hand.

DBT. En sammanfattning.

DBT - Dialektisk beteendeterapi

Precis som med alla terapiformer finns det säkert många olika sätt att bedriva DBT-terapi på.
Jag gick i en daglig behandling.

Min DBT handlade om att ge patienten verktyg. Färdigheter för att lära patienten att hitta nya vägar och att hjälpa sig själv.

Observera en tavla. Titta på den. Iakkta. Döm inte.
Låt den vara precis som den är.

Beskriv ett äpple. Smaka på det. Hur känns det? Varmt eller kallt? Hur känns det i munnen, i halsen, i handen som äpplet vilar i?
Observera och beskriv. Döm inte.
Låt äpplet vara precis vad det är.

Mindfulness.
Medveten närvaro.
Här och nu.
Döm inte!

Tänk på framtiden och dåtiden när du har bestämt dig för att göra det.
Gör det på ett medvetet sätt. Utan att fastna. Utan att ångra.
Utan att döma.
Konstruktivt och kontrollerat.

Analys av problembeteende. 

Gör om, gör på ett annat sätt.

Acceptans. Det betyder inte att gilla eller att inte vilja förändra.
Inte att man inte ångrar.
Bara att det är precis som det är. Just nu.

Stå ut.
Göra tvärtemot vad känslan säger.
Förbättra stunden, Gör något fint för dig själv

Släpp det.
Observera hur känslor kommer och går.
Låt det vara.

Delta aktivt i ett samtal. Var i stunden. Medvetet.

Varje tillstånd har sin egen lösning.
Ibland finns det flera lösningar. Ibland inga alls.

Hittar man inget sätt att stå ut med något;
Acceptera det.
Acceptera att man inte kan acceptera.
Acceptera att man inte kan acceptera att man inte kan acceptera...

Lärde mig att känslor inte är bestående. De kommer och går.
Ibland stannar de länge. Ibland bara ett ögonblick.
Känslor är inte farliga.
Känslor bara är.

Spittrad.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Vill. Vill inte.
Vill gå upp.
Ligger kvar.

Kroppen känns så otroligt tung.

De minsta sakerna blir så stora och omständiga.
Behöver en plan innan jag kan göra något.
En steg för steg-plan.

Upp.
Kläder eller kaffe först?
Borsta tänderna före eller efter frukosten?
Först av allt medicin.

Jag vet att vanliga människor inte fungerar såhär.
De tänker inte lika mycket.
Behöver ingen plan.
De bara gör.

Jag ligger kvar.
Ett icke-beslut är också ett beslut.
Jag icke-beslutar att inte kliva upp.

Mitt allra första minne. Lycka.

Jag befinner mig i ett rum.
Rummet och huset är välkänt.
Jag har många varma minnen kopplade till denna plats.

Jag står i en spjälsäng från 70-talet.
Den står snett till vänster innanför dörren.

Jag når lampknappen.
Jag tänder och släcker, tänder och släcker.

Rummet blir ljust, rummet blir mörkt.
Tänt, släckt, tänt, släkt.

Jag minns känslan av att vara ett mycket litet barn.
Ett lyckligt barn.
Som tyckte om att se ljuset förändras.

Dessa minnen måste också få en plats.
En plats där de kan lysa upp lite i allt mörker.

Våga för att vinna.

Jag är så rädd.
Så intensivt och obeskrivligt rädd.

Jag har så stora drömmar.
Så högt uppsatta mål.
Hur ska jag någonsin kunna ta mig dit?

Jag måste börja med denna inre skräck.
Bli kvitt mina hjärnspöken.
Och börja om på nytt.

Härmed är jag ett oskrivet blad.
Tomt och blankt.
Härifrån når jag vart som helst.

Det som dyker upp det möter jag.
Från och med nu ska jag våga för att vinna.

Beroende av stormig kärlek?

Jag älskade.
Älskade så att jag höll på att gå sönder.

Men jag kunde inte visa kärlek. Jag vågade inte.

Jag försökte göra honom svartsjuk istället.
Gjorde slut, gång på gång.
Hånglade med andra för att få berätta det för honom.

Det blev som ett beroende.
Såra, bli förlåten, känna mig älskad.

Så en dag sa han nej.
Han ville inte mer.

Jag söker fortfarande kontakt med honom ibland. Fastän jag har en man jag älskar och som älskar mig. Villa, vovve, volvo. Lägenhet, man och ungar. Och en liten trädgård. Med altan. Och jordgubbar.

Vad är det jag söker?
Jag känner mig så trasig.
Tänker jag att han kan laga mig?

Eller vill jag bekräfta känslan inom mig och bli avvisad? Gång på gång på gång.
Det är kanske så det är?

Jag vill inte göra så längre. Det är inte rätt. Inte rätt mot min man och mina barn.
Men framförallt: inte rätt mot mig själv.

Slutet på början. Början på fortsättningen.

Nu vet ni lite om mig.
Jag har blottat mig ärligt och tanklöst.
Det är precis såhär mina tankar ser ut.
Det innersta av mitt innersta.

Jag VILL förändras. Jag VILL ta mig vidare.
Jag orkar inte ha det såhär längre.

Allt självförakt.
Beundrad eller avskydd.
Söker de där reaktionerna som aldrig kommer.
Skjuter människor längre och längre bort.

Men hur gör man?!
Hur börjar man på fortsättningen?

Jag vill bli fri från alla tankar. Ska jag börja motionera igen kanske? Power Yoga, Body Balace och allt vad det heter?

Förut hade jag ro att meditera.
Det gav mig något mer, något meningsfullt.

Men jag är så långt ifrån allt det där nu.
Hur ska jag komma tillbaka?

Jag tar första steget nu.
Ett första steg är alltid ett första steg.
Det är en början på fortsättningen.
Nu är det bara fortsättningen kvar.

Hur jag ser ut.

Gissa hur jag ser ut?
Fet och ful?
Kort och tjock?
Finnig och illaluktande?

Faktum är att jag är högst ordinär.
Lång och smal.
Blond och långhårig.

Jag är mån om mitt utseende. Lägger mycket pengar på kläder och skönhet.

Men jag blir inte sedd.
Beundrad, ibland.
Men inte sedd.

Jag vill vara en i mängden. En som blir sedd men inte sticker ut.
En som duger ändå, precis som jag är.

Dit vill jag nå.
Nångång SKA jag nå dit.

Social fobi är min vardag.

Det ringer på dörren.
Hjärtat slår snabbt, snabbt.
Jag kan höra pulsen inuti örat.
"Dunk, dunk"

Jag sitter blickstilla.
Försöker kväva mina andetag.
Hjärtslagen ekar mot lägenhetens väggar.

Vem?! Varför?!
En snabb överslagsräkning. Vem sjutton kan det vara?

Dörrklockan ringer igen.
Dörren har glas så jag vågar inte närma mig hallen.

Paniken rusar i kroppen.

Tänk om dörren är olåst?!
Tänk om någon kommer in?!
Det får inte hända!!!

Jag väntar i tystnad. Försöker göra mig osynlig i den stora soffan.

Äntligen. Äntligen slutar dörrklockan ringa.
Vilken lättnad.
Jag andas ut. Släpper på spärrarna.

Sedan kommer skammen.
En vuxen tvåbarnsmorsa som inte ens vågar öppna sin egen ytterdörr?!
Jag är så onormal.
Så kopiöst, obeskrivligt onormal!!!

Nästa gång. Nästa gång ska jag bara göra det.
Inte tänka.
Inte känna.
Bara göra.

Vad är det värsta som skulle kunna hänta frågade min KBT-terapeut?
Ja, att jag svimmar? Kräks?
Rodnar?
Kissar på mig?

Vad skulle inte kunna hända?!

Om ingen läser vem är jag då?

Vad blir jag då?
En av de obetydliga bedydelselösa.

Jag har alltid skrivit dagbok. Sida upp och sida ner med ord och text och tankar.

Mina dagböcker och häften var mina små skatter.
Mina egna små hemligheter.
Det dyrbaraste jag ägde.

Tills sidorna fylldes med lögner.
Osanning och påhitt.
Jag ljög mig blå, till och med i min dagbok.

Droger, killar och kriminalitet. Som förstås inte var sant.
Jag hade återfått mina två tidigare vänner då.
Men jag var så söndrig, så svag, så liten och ensam inuti.

Jag ville visa dom något häpnadsväckande.
Något som gjorde Mig bra. Värd något.
Betydelsefull, åtrådd och älskad av alla.

Jag vet inte om de någonsin förstod hur det låg till.
Kanske.
De vände mig ryggen ändå.

Varför finns vi?

The Big Bang. Det var inte början.
Universum utvidgas och drar ihop sig och utvidgas...

Eller hur var det nu?

Kvantfysik. Något skapas ur ingenting. Är det så?

Här lever vi nu. Skapade ur ingenting. En energi som inte kan försvinna, bara omvandlas.

En människa blir jord som blir ett träd som blir...

En stor onödig massa som varar för evigt.
Tills den försvinner.
Sugs in i sitt eget svarta hål.

Jaha?
Vad gör jag här?
Vad är poängen då?

Det måste finnas något större.
Något viktigare.
Någon mening med allt.

Annars vill jag inte vara med.

Överdoser och självmordsförsök.

Jag vet inte om jag någonsin har velat dö.
På riktigt.
Jag har bara inte velat leva mer.

Men jag har varit nära att dö ett par gånger.
Överdoserna vågar jag inte ens räkna.

Jag borde vara glad över att jag har överlevt.
Att jag fått man och barn och hem.
Trygghet och kärlek.
Värme och närhet.

Jag är den olyckliga sagan som fick ett lyckligt slut.
Tills det vände igen.

Terapi igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Jag har gått oändligt många timmar i terapi.

Först någon form av atypisk psykoterapi.
Terapin gick ut på att terapeuten ville att jag skulle vara den hon såg.
Hon formade mig.
Fick mig att bli den hon ville att jag skulle vara.

Det ledde till en lång utredning. En utredning som inte ledde någonstans alls eftersom jag inte var den hon trodde att hon såg.

Sedan var det gruppterapi. 40 timmar.
Det slutade med ökad ångest. En ökad känsla av utanförskap.
Jag var inte ens någon i en grupp med såna som mig.

Sedan var det hjälp i hemmet. Och Kognitiv Beteendeterapi in absurdum.
A never ending story av "intensiv" KBT.

KBT-terapeuten ville tillslut bara prata om mina barn. Eller mest av allt ville terapeuten nog prata om sina barnbarn.
Så den dyrbara terapin blev till vardagliga samtal.
När vi äntligen nådde fram till något viktigt var tiden slut.

Men det gav mig något ändå.
En känsla av att någon ville lyssna.
Ville veta något om mig.

Sedan Dialektisk beteendeterapi i nästan två år.
Jag lärde mig mycket.
Fick verktyg och analysmetoder.
Analys av problembeteenden, diagram, listor att fylla i.
Sjukgymnastik.
Bildterapi.
Social gemenskap,

De gav mig redskapen att hjälpa mig själv. Och det gjorde jag.
Jag låg och hjälpte mig själv hela dagarna tillslut.

Utvärdering:

All terapi tog så många år.
Så mycket tid.
Så mycket ork.

Men ingen nådde mitt innersta.
Ingen kunde hjälpa mig.
Inte på riktigt.

Tror inte att någon terapeut någonsin förstod vem jag egentligen är.
Jag var inte redo att släppa in någon till mitt innersta.
Mitt innersta som verkligen är jag.

Allt annat är bara en yta.
Ett skal.
En rest av någon jag för längesedan kunnat bli.

Hetsätning.

Jag är som en bottenlös brunn. En tom kropp som behöver fyllas.

Tomrummet gör så obeskrivligt ont.
Det ekar av ångest inom mig. En ångest jag inte kommer åt.

Maten lindrar för stunden.
Jag tuggar och sväljer.
Tuggar och sväljer.
Allt jag kommer över sugs in och fyller mig med något annat än ingenting.

Som en rad ur en dikt jag skrev en gång för längesen.
"Allting är bättre än ingenting alls".

Jag har sedan tonåren fyllt mig själv med vad som helst.
Hat.
Avsky.
Sorg.
Längtan.
Ilska.
Ledsenhet.

Nu fyller jag mig själv med mat.
Mycket, mycket mat.

Mina älskade små barn

Jag har två barn. Två fina och välskapta flickor som fortfarande är små.

De är hemma hos pappa nu. Trygga pappa som alltid finns där för dom. Som aldrig försvinner helt plötsligt och blir inlagd på sjukhus.

Pappa är deras stora trygghet.
Jag är mamma. Bara mamma.

Jag trodde aldrig att jag skulle få en bra man. Trodde att jag skulle förbli barnlös och ensam.

Som hon sa den där gången: "Va?! Har DU en pojkvän?!".
Det trodde jag att jag hade då.
Men han lekte bara med mig, den där äckliga och feta mannen.

Jag önskade och drömde så länge.
Nu har jag allt det där.
Men det räcker inte.
Jag räcker inte.

"De klarar sig utan dig" säger rösten inom mig.
"Vem tror du att du är? Skulle DU vara betydelsefull?!"

Ja, jag betyder något. Faktiskt.
Men jag finns inte där för dom.

Paranoia. Alla ser. Alla har alltid sett.

Tänk om jag inte alls är anonym, som jag tror?

Tänk om detta postas rakt upp och ner på min wall på Facebook?

"Haha, kolla henne!!! Jävla looser, ditt misslyckade freak! Trodde du att du skulle kunna lura oss va? Det lyser ju om dig! Det är ingen ide att en försöka! Din själ är brännmärkt, vi ser ditt blödande inre. Haha, vem fan trodde du att du var? Någon? Nejdå, det blir du aldrig. Aldrig någonsin".

Ett barn igen. Med nedsänkt huvud och blottad själ.
Ni sliter mig i stycken.

Ett barns fantasi eller en människas lögner?

Jag var "ett barn med livlig fantasi".

Jag tyckte om att prata och ville ha någon att berätta något för. När jag inte hade varit med om något hittade jag på.

Jag berättade om familjens stora resa.
Om elefanter jag inte mindes och kompisar jag aldrig träffat.

Orden blev till sanningar och skapade de mest fantastiska berättelser.

Jag hade inte en tanke på att människor skulle kunna avslöja mig.
Berättelserna blev sanna med tiden.
Sanna även för mig.

Sedan kom den stora dagen när allt kom upp till ytan.
Jag hade inte varit hemma hos klassens populäraste tjej.
Vi var inte kompisar.
De där sakerna hade jag inte fått låna av henne.

Det var mina kompisar som avslöjade mig.
Inför alla.
Jag skämdes som ett djur.
Klumpen inom mig ökade i volym i rekordfart och sprängde sönder mig inifrån.

Sedan vände de få som såg mig ryggen.
Jag var återigen alldeles, alldeles ensam.

Vad ska du bli när du blir stor?

Jag vill utbilda mig. Få bekräftelse. Tjäna mycket pengar.
Utbilda mig till något för att bli Någon.

Jag vill vara betydelsefull.
Åstadkomma något.

Jag vill att folk ska lyssna när jag talar. Inte för att de måste utan för att de tycker att det jag säger är intressant och värt någonting.

Jag SKA utbilda mig. Trodde jag.
Nu tvivlar jag igen.

Vägen från en sjukhussäng till ett akademiskt lärosäte känns oändlig.
Kanske var det bara drömmar ändå?
Ingen trodde att jag skulle klara det.
De lät mig drömma.

Hur ska jag vända livet så att mina drömmar blir till verklighet?

Åt [en svordom] med naturvetenskap och ateism!

Marie Fredrikssons låt, jag vet inte vad den heter? "Tro"? "Jag vill känna tro"?

Den surrar i min hjärna.
Och det är precis vad jag vill: jag behöver en tro!

En Tro.
Ett hopp.
En Kärlek.

Men jag är omringad av ateister och religionsskeptiker.
Att tro är blåögt. Svagt. Korkat.
Vem kan tro på något annat än vetenskapen.

Vi blir gamla.
Dör.
Ruttnar och äts upp av larver.
SLUT.

Vem behöver en tro? Det är väl bara de svaga? De dumma?

JAG behöver något annat. Jag vill inte ruttna och mynna ut i tomheten bortom mörkret.

Jag behöver någon jag kan luta mig mot.
Lita på.
Be till.

Min själ vill inte vara ensam mer!

Bokstäver i rymden

Det känns så konstigt att bara mata text ut i ingenstans.
Men konstigt på ett bra sätt.

Jag har så mycket jag vill berätta. Ord som måste få komma ut.

Så mycket sorg.
Ilska.
Besvikelse.
Ledsamhet och ensamhet.

Jag har egentligen ett bra liv. Men det är inte bra för mig. Det rävker inte. Jag behöver något annat. Min själ skriker efter något annat!!! Men jag vet inte hur jag ska hitta det där jag söker. Var ska jag leta? Hur gör man?

Bit för bit, här är jag

Jag ligger i en sjukhussäng. Vi är tre i ett rum för två.
Vita väggar och ett grönt golv.
Landstinget har investerat i elektrisk säng som jag kan höja och sänka själv. Så jag behöver inte röra mig alls.

Jag skulle vara ute i sommarvärmen.
Sola, bada, skratta.
Istället ligger jag här. Ligger och ligger medan de varma dagarna kommer och går utanför.

Personalen är bra men jag ser att de är i sina egna tankar. I inköpslistan, middagsplanerna, matborden. Hemma med sina egna barn.

Vad är en blogg?

Jag kanske har tagit mig vatten över huvudet. Jag försöker göra etiketter, lägga upp bilder. Allt ser så konstigt ut på mobilen. Hänvisas till appen Google+ men förstår inte hur den ska användas. Har den ens med bloggen att göra?

Orkar inte försöka mer just nu.
Svart på vitt, det får duga.

Från början

Jag måste börja någonstan så jag börjar från början.

Jag föddes på 80-talet. Var ett lyckligt barn. Ett skrattande barn. Ett barn som ville ta hand om andra, se till att andra hade det bra.

Jag ville skydda min bror.
Min bror som inte såg mig. Som inte ville bli beskyddad.

Jag ville krama min älskade mamma. Men jag vågade inte.

Jag ville vara en del av något.
Höra till.
Bli sedd.
Bli lyssnad på.

Jag fick skrika så högt för att bli hörd.
Jag skrek och skrek, inuti.
Men ingen ville lyssna.
Inte på riktigt, på mitt språk, på mitt sätt.

Det började knyta sig i magen. En knut som växte och växte mer åren.

Finns jag fortfarande?

Famlar i mörkret.
Försöker nå fram.
Nå fram till någon.
Någon som vill lyssna,
som vill förstå.
Någon därute
vem som helst.

Ser ni mig? Hör ni mig?
Finns jag fortfarande?