Medveten närvaro. Övning.

(Bilden har jag lånat från Google)

Det krävs mycket övning för att hitta till nuet.
Är man van vid att befinna sig i en annan tid är det svårt i början.
Eller det var det för mig i alla fall.
Jag höll på att ge upp många gånger.

När terapeuterna i min DBT-grupp (Dialektisk beteendeterapi) först introducerade begreppet Mindfulness, Medveten närvaro, förstod jag inte alls.

Det kändes konstigt och meningslöst att rikta uppmärksamheten.
För enkelt för att det skulle kunna göra någon skillnad.
För enkelt och för tidskrävande på en och samma gång.
Bara onödigt och dumt.

Vi gjorde övningar i grupp.
Man skulle sitta avslappnat på en stol.
Välja en frukt från skålen.
Terapeuten ledde oss med sina ord.

"Håll frukten i dina händer.
Rikta allt fokus till att känna den mot din hud.
Hur känns den?
Är den kall eller varm?
Tung eller lätt?
Mjuk eller hård?"

Jag satt med mitt äpple i händerna.
Satt där och planerade middagsmaten.
Funderade över hur de andra uppfattade mig. Försökte kväva min kropps alla ljud.
Satt där och var samtidigt någon helt annanstans.

Jag tog det inte till mig i början.
Jag låtsades anstränga mig.
Låtsades delta.
Låtsades att jag förstod poängen med det vi skulle göra.

"Observera frukten med ditt känselsinne.
Bara frukten.
Här och nu.
Medvetet och närvarande".

"Kommer det andra tankar, döm inte dig själv.
Notera att tanken kommer.
Men bry dig inte om den.
Rikta bara tillbaka uppmärksamheten på din frukt.
Låt tanken segla förbi som ett moln, högt ovanför ditt huvud".

Jag gav det tillslut en liten chans.
Och jag började känna vad det handlade om.
Känna hur det känns att vara bara här och nu.
Att inte vara någon annanstans samtidigt.

 

Det är första steget. Att få uppleva och känna skillnaden mellan det som är nu och det som är utanför eller i framtid eller dåtid.
Att inse att man faktiskt kan välja.
Man kan faktiskt göra ett aktivt val.

Det är svårt att förklara.
För mig tog det lång tid för att ta det till mig.
Lång tid för att verkligen förstå.