Jag var "ett barn med livlig fantasi".
Jag tyckte om att prata och ville ha någon att berätta något för. När jag inte hade varit med om något hittade jag på.
Jag berättade om familjens stora resa.
Om elefanter jag inte mindes och kompisar jag aldrig träffat.
Orden blev till sanningar och skapade de mest fantastiska berättelser.
Jag hade inte en tanke på att människor skulle kunna avslöja mig.
Berättelserna blev sanna med tiden.
Sanna även för mig.
Sedan kom den stora dagen när allt kom upp till ytan.
Jag hade inte varit hemma hos klassens populäraste tjej.
Vi var inte kompisar.
De där sakerna hade jag inte fått låna av henne.
Det var mina kompisar som avslöjade mig.
Inför alla.
Jag skämdes som ett djur.
Klumpen inom mig ökade i volym i rekordfart och sprängde sönder mig inifrån.
Sedan vände de få som såg mig ryggen.
Jag var återigen alldeles, alldeles ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar