Jag måste börja någonstan så jag börjar från början.
Jag föddes på 80-talet. Var ett lyckligt barn. Ett skrattande barn. Ett barn som ville ta hand om andra, se till att andra hade det bra.
Jag ville skydda min bror.
Min bror som inte såg mig. Som inte ville bli beskyddad.
Jag ville krama min älskade mamma. Men jag vågade inte.
Jag ville vara en del av något.
Höra till.
Bli sedd.
Bli lyssnad på.
Jag fick skrika så högt för att bli hörd.
Jag skrek och skrek, inuti.
Men ingen ville lyssna.
Inte på riktigt, på mitt språk, på mitt sätt.
Det började knyta sig i magen. En knut som växte och växte mer åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar