Paranoia.

Jag brukar vara rädd för att någon ska höra något som inte är ämnat för den personens öron.
Höra fastän jag viskar.
Viskar tyst, tyst.

Jag minns att kompisar jag hade blev irriterade över det där.
Att jag viskade för tyst.
Att det inte fanns någon chans i världen att någon längre bort skulle höra.

Nu är det min sambo som blir irriterad.
Jag stänger luckan till ventilationen när jag ska säga något hemligt.
Viskar jättetyst. Härinne.
Inne i mitt eget hem.

Precis sådär känner jag med det jag skriver nu också.
Jag är så rädd att det ska nå fel öron. (Eller ögon).
Tänker att de ska förstå direkt att det är jag.

Tänker att de redan hittat hit.
Alla jag försöker hålla en fasad inför.
Försöker visa mig vanlig med.

"Haha! Titta på henne. Det är ju HON! Jävla looser. Att hon inte har lämnat det där bakom sig än. Det visste vi ju hela tiden. Vi visste att hon ljög. Patetiska, hemska människa!".

Men vad är oddsen egentligen?
Min mamma skulle förstå att det är jag som skriver. Tror jag.
Men vet hon ens vad en blogg är?
Vem skulle annars kunna koppla ihop denna massa av ord med just mig av alla människor?

KBT, KBT.
"Det är inte sannolikt. Och om det ändå skulle hända, vad spelar det för roll?".

Jag vet ärligt talat inte.
Men känslan blir inte mindre jobbig för det.