Högstadiet.

Jag minns knappt längre hur det var.
Det är konstigt att bilderna kan blekas fastän känslorna fortfarande är så starka.

Det fanns tydliga grupperingar i min klass.
De bästa.
De mittemellan.
Och tillsist de misslyckade och töntiga.

Jag hörde inte till någonstans.
Var inte ens en tönt.

Nertryckt i mina nya skor.
Liten, ensam och rädd.

Men framförallt växlade det.
Jag visste aldrig vad jag kunde förvänta mig.
Blev sedd, hörde till och brev sedan ignorerad igen.
Fick nästan vara med, ibland.

Men ett minnr har etsat sig fast i mitt inre.
Klassens populäraste tjej trycker ner mig efter en komplimang från en lärare.
Jag minns exakt var vi stod.
Minns ordagrant vad hon sa.
(Men det vill jag inte skriva här. Inte än).

Jag vågade inte försvara mig så jag hjälpte henne på traven.
Hjälpte henne att trycka ner mig.
Tryckte och tryckte.
Pressade ut det allra sista dropparna av självrespekt.

Jag hatar henne.
Hatar henne så djupt och innerligt fastän det var så längesen.
Vad ska man göra med allt hat?
Kan en sårad själ någonsin läka igen?