Snatteri och stöld.

(Bilden har jag lånat från Google).

När jag var tonåring stal jag massor av saker.
Jag hade inte något samvete överhuvudtaget.
Tyckte faktiskt inte att jag gjorde fel.

Jag tror att det började i 15-årsåldern ungefär. I en tid när jag var som skörast.

Jag åkte in till stan ensam, oftast när jag skolkade från skolan. Gick i stress och panik igenom alla affärer.
Ville förändra mig, bli någon bättre. För att kunna det måste jag se bättre ut.

Jag tänkte inte ens att det var egoistiskt.
Jag tänkte inte alls.

Jag stal hundratals plagg, en massa smink och småsaker under ett par års tid.
Någon enstaka gång med en vän.
Men oftast var det bara jag.

Min mamma var ensamstående och sjuk. Vi hade det dåligt ställt. Det var alltid diskussioner och stress kring prylar och inköp hemma.

Mamma hade redan kallat mig för tjuv flera gånger. Innan jag någonsin stulit något.
Så att vara en tjuv på riktigt var ingenting som berörde mig.

En gång åkte jag fast. Jag blev polisanmäld och fick betala böter.
Det brydde jag mig inte om. Jag skämdes inte alls.
Jag tyckte att det var lite häftigt.
Coolt att vara kriminell.

Det ligger så vansinnigt långt ifrån den jag är idag!
Jag skulle aldrig, aldrig, ALDRIG stjäla något nu.
Aldrig någonsin!

Men det formade mig. Jag känner mig lite som en tjuv ändå. Fastän jag aldrig stjäl.
Det känns som att det vilar som en skugga över mig.
Att jag skulle utstråla något speciellt.
Något som får folk att se vem jag har varit.

Kommer jag alltid att känna så?
Jag trodde att det skulle förändras med åren.
Men det gör det inte.
Det har etsat sig fast djupt, djupt inne i min självbild.
Blivit en del av mig.