Maskrosbarnen. Och jag.

Har ni hört talas om maskrosbarn?
De där som haft en jobbig uppväxt men klarar sig bra ändå.
Som hittar sin egen väg.
Som överlever.

De tar sig upp genom den tjockaste asfalten.
Blommar. Lyser.
Gula och stabila.
De vänder allt elände till något bra.

Jag är nog motsatsen till ett maskrosbarn.
Känslig.
Svag.
Kräver mycket ovårdnad.

Min barndom var tung - för mig.
För att jag inte vågar blomma utan trygghet.
Utan kärlek.
Utan närhet.

Jag hade behövt så mycket mer än vad jag fick från första början.
Bekräftelse på att jag duger.
Att jag är okej.
Att jag betyder något för någon.

Jag hade behövt hjälp att blomma.
Behövt styrka att ta mig igenom min asfalterade väg.