Rädsla för att rodna.

Det har blivit en av mina största laster.
Att rodna och inte kunna sluta.
Bland familj och vänner.
Att rodna folk osäkra.

Jag rodnar mycket och ofta. Det är intensivt och syns tydligt.
Jag ser att andra ser.
Min osäkerhet smittar av sig.
Den gör andra osäkra.

Jag sitter i personalrummet och försöker vara normal.
Jag är borta från jobbet för att jag snart ska föda barn. Inte för att jag är konstig. Inte för att jag är onormal.
Jag är gravid. En normal gravid kvinna.

Jag vill prata. Jag vill bli sedd och hörd.
Jag måste få säga vad jag tycker. Jag tycker så mycket om allt.

Försöker ta mig samman. Sträcka på mig. Formulera en mening.

Jag öppnar munnen men det låter så konstigt.
Som ett eko.
Jag hör min röst från insidan.

Jag stakar, svamlar.
Försöker fokusera. Tala tydligt. Behålla kontrollen.

Jag sjunker djupare och djupare in i mig själv.
Deras röster är någonstans utanför. Någonstans långt, långt borta.
Jag hör inte. Är inte där.

Sedan kommer det. Jag känner värmen komma uppför halsen. Den breder ut sig över ansiktet.
Hjärtat slår vansinnigt fort.
Det dunkar och pulserar. Hettar.

Nu måste jag fly.
Jag kniper ihop munnen. Försöker göra mig så liten och osynlig som jag kan.

Skammen vilar som en förbannelse över mig.
Smittar de som kommer för nära.
De tar avstånd.

Jag vill bara springa hem, låsa in mig i vår trygga vrå.
Bara få höra att jag duger ändå. Att jag är okej.
Att det inte gör något att jag rodnar.

Men det värsta är när jag rodnar inför min man och min familj.

Det är förbjudet att vara så osäker.
Skamfullt.
Att rodna inför sina barn är det yttersta beviset.
Det värsta som kan hända.