Mina älskade små barn

Jag har två barn. Två fina och välskapta flickor som fortfarande är små.

De är hemma hos pappa nu. Trygga pappa som alltid finns där för dom. Som aldrig försvinner helt plötsligt och blir inlagd på sjukhus.

Pappa är deras stora trygghet.
Jag är mamma. Bara mamma.

Jag trodde aldrig att jag skulle få en bra man. Trodde att jag skulle förbli barnlös och ensam.

Som hon sa den där gången: "Va?! Har DU en pojkvän?!".
Det trodde jag att jag hade då.
Men han lekte bara med mig, den där äckliga och feta mannen.

Jag önskade och drömde så länge.
Nu har jag allt det där.
Men det räcker inte.
Jag räcker inte.

"De klarar sig utan dig" säger rösten inom mig.
"Vem tror du att du är? Skulle DU vara betydelsefull?!"

Ja, jag betyder något. Faktiskt.
Men jag finns inte där för dom.