Social fobi är min vardag.

Det ringer på dörren.
Hjärtat slår snabbt, snabbt.
Jag kan höra pulsen inuti örat.
"Dunk, dunk"

Jag sitter blickstilla.
Försöker kväva mina andetag.
Hjärtslagen ekar mot lägenhetens väggar.

Vem?! Varför?!
En snabb överslagsräkning. Vem sjutton kan det vara?

Dörrklockan ringer igen.
Dörren har glas så jag vågar inte närma mig hallen.

Paniken rusar i kroppen.

Tänk om dörren är olåst?!
Tänk om någon kommer in?!
Det får inte hända!!!

Jag väntar i tystnad. Försöker göra mig osynlig i den stora soffan.

Äntligen. Äntligen slutar dörrklockan ringa.
Vilken lättnad.
Jag andas ut. Släpper på spärrarna.

Sedan kommer skammen.
En vuxen tvåbarnsmorsa som inte ens vågar öppna sin egen ytterdörr?!
Jag är så onormal.
Så kopiöst, obeskrivligt onormal!!!

Nästa gång. Nästa gång ska jag bara göra det.
Inte tänka.
Inte känna.
Bara göra.

Vad är det värsta som skulle kunna hänta frågade min KBT-terapeut?
Ja, att jag svimmar? Kräks?
Rodnar?
Kissar på mig?

Vad skulle inte kunna hända?!