Jag har två glada och sociala barn.
Innan de föddes ringde det aldrig på vår dörr.
Då var jag i säkerhet.
Men bebisarna växte och ville leka med sina vänner.
Såklart, det vill ju nästan alla barn!
Jag kan inte fly, inte smita, inte gömma mig.
När barnen är hemma kan jag inte låtsas att vi inte är inne.
De tjoar och ropar.
Eller så springer de själva och öppnar dörren.
Ibland har jag tur. Då är det bara barn.
Men ibland är det vuxna med.
Jag biter ihop. Kämpar. Försöker se normal ut.
Försöker låtsas som att det inte är någon grej.
Men jag är så rädd.
Så in i norden rädd är jag!
Jag tycker att det är jobbigt att svara i telefonen också.
Jag svarar bara när ett litet fåtal ringer.
Stelnar till när jag ser något annat namn än de utvalda få på displayen.
Stänger av signalen.
Biter ihop och härdar ut.
Ignorerar telefonen tills skärmen slocknar.
Man får inte vara såhär när när man är mamma.
Man ska vara stark. Och glad. Och baka bullar.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp med ett sånt här beteende.
Jag är livrädd över att jag ska smitta dom med min ångest.
Att de ska bli lika rädda som jag är.
Känna mina känslor.
Jag försöker hålla masken.
Bara öppna. Utan att tänka.
Men det är så svårt att bli kvitt denna rädsla.
Hela själen skriker.
Men jag fortsätter försöka.
Försöker för barnens skull.
För familjens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar