Jag månar om min anonymitet.
Därför blir beskrivningen luddig.
Minnet är egentligen knivskarpt.
Jag minns varenda liten detalj.
Varenda nyans.
Det var i mitt första barndomshem.
Ute på gården.
En grannpojk som cyklade.
Jag visste att jag inte fick åka med.
Jag visste hur arg mamma skulle bli.
Jag kan inte ha varit äldre än tre-fyra år.
Jag var liten.
Hade ingen stor cykel.
Jag hoppade upp på hans pakethållare.
Han hade med sig frukt som jag fick smaka.
Skulle åka ett varv runt huset.
Mamma kom ut och var rasande.
Sådär vansinnigt arg som jag aldrig sett någon annans mamma bli.
Jag skämdes. Kröp ihop.
Sög i mig all hennes ilska.
Lagrade den djupt, djupt inne i mitt hjärta.
Jag får fortfarande ångest när jag ser den där frukten.
Ångest och skam.
Skam, skam, skam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar