(Bilden har jag lånat från Google).
Jag har inga riktiga vänner. Inga bekanta. Inga lösa kontakter.
Ingen som jag känner mig lugn och lycklig när jag umgås med.
Ingen att ta för givet.
Det är min allra största hemlighet.
I perioder har jag samlat på mig nya bekantskaper.
När jag har läst på universitetet.
Börjat på ett nytt jobb.
Bekantas bekanta.
Men det slutar alltid på samma sätt. Jag är normal från början men sedan genomskådar de mig. De märker att jag egentligen är tråkig och konstig. Att jag inte är som andra.
De få jag träffar framkallar en sådan ångest hos mig!
En rädsla för att bli genomskådad.
Avvisad.
Ensam.
Försöker man inte så kan man inte misslyckas.
Jag kan inte förlora vänner jag inte har.
Inte bli övergiven.
Det är min lilla familj som håller mig uppe.
Det är det enda som känns äkta.
Det är bara i deras sällskap som jag känner mig trygg.
Tro mig, jag har försökt ändra på dessa känslor!
Hitta orsakerna. Bli hel. Våga.
Öva.
Samtalsterapi. Beteendeterapi. Gruppterapi. DBT.
Terapi in absurdum.
Men det slutar alltid likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar