Jag hatar Facebook.
Hatar allas vackra liv.
Allas 500 vänner.
Allas lyckade liv.
Jag vågar inte lägga till de jag känner. Eller känner och känner; de jag vet vilka de är. Så jag har nästan inga vänner.
Säger att jag är med för gruppernas skull.
Men det är inte sant.
Jag vill så gärna vara någon som betyder något.
Någon som människor söker upp och lägger till.
Någon som skriver intressanta saker och lägger upp vackra bilder.
Inlägg och bilder som någon läser och ser.
Som folk gillar.
Det är särskilt en person som får mig att må dåligt.
Hon har så mycket.
Är så mycket.
Hon kan och vågar tävla.
Tävlar med sitt hus, med sin man, med sina barn och hela sitt vårdade liv.
Och folk bryr sig. Det gör de verkligen.
Jag bara finns där. Gillar och gillar. Grattar och grattar.
Men få gillar och grattar mig.
Och ingen lägger till mig som vän.
Det får mig att känna mig så ensam.
Så betydelselös.
Som att gå på mellanstadiet och inte få några brevvänner i klassens brevlåda.
Inte bli uppbjuden på disco.
Sitta ensam på rasten och låtsas att det är självvalt.
Inte vara önskvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar